KhaoLak, Thailand, 26 december 2004.
Det är sista gången Ann Hagéus ser sin son Gösta, men det vet hon inte än. De springer bort från stranden, bort från havet som plötsligt beter sig så märkligt. Gösta har sina gula badbyxor på sig och tittar undrande på henne. Varför springer de? Inte heller Ann vet. Men alla andra springer. Jättevågen som strax hinner ikapp dem kommer att ta med sig nioårige Gösta för alltid. När den drar sig tillbaka är bara Ann, Göstas pappa Bertil, storebror Julius och lillasyster Karin kvar på stranden.
Först fyra månader senare och flera hundra mil därifrån, en mulen dag på Ärna flygplats utanför Uppsala, återförenades hela familjen igen. Men då låg Gösta i en kista insvept i svenska flaggan. Att lägga handen mot det hårda kistlocket var det närmaste Ann kom honom. Polisen som sett bilder av kroppen avrådde starkt henne och Bertil från att titta på sin son.
– I dag önskar jag att vi i alla fall fått se ett lillfinger eller en hårtuss. De sa att han var död, men jag skulle ändå behövt se det själv för att få det där definitiva avslutet, säger Ann Hagéus.
Att ens barn har dött är som att leva med ett handikapp, säger hon. Man måste lära sig leva med det. Livet går ju vidare, men blir aldrig någonsin detsamma.
– När jag väntat mina barn har ju tänkt mig att jag får följa dem genom livet. Från de första stegen, skolan, studenten ... Och så plötsligt händer det värsta, det där som man innan inte ens hade orkat tänka på mer än en bråkdels sekund.
– Man kan komma över mycket, men inte att ens barn dör. Men man måste förhålla sig till det, och så länge jag lever har jag bestämt mig för att leva och göra det bästa möjliga av mitt liv. Jag har ju två barn till, och deras liv är viktigast.
Syskonens förlust är en annan dimension av sorgen. Vid sidan av smärtan över att Gösta inte fick leva sitt liv är det den som är tyngst.
– Jag tänker särskilt på Julius. De var så nära i ålder, han förlorade inte bara en bror utan sin bäste vän.
Familjen Hagéus Schmidt hade bott i Grillby utanför Enköping, men flyttat till Singapore sommaren 2003. Till Thailand åkte de för att få en lugn jul. De enda lediga resorna tillbaka till Singapore var på julafton, men familjen lyckades till slut ändra återresan till den 26. Väskorna var packade, taxin bokad och de skulle bara tillbringa ett par sista timmar på stranden.
Men Ann säger att hon inte tänker "om ändå inte".
– Det tjänar ju ingenting till. Det finns så oerhört många om, man skulle kunna gå långt tillbaka i tiden. Och det var så nära att också Karin försvann, hon gled ur Bertils grepp och han lyckades bara i allra sista stund få tag i hennes vida klänning.
Klänningen, den gula med kungakronor, har de sparat. Den hänger inramad på väggen i Karins rum i trean med utsikt över Vasastans takåsar i Stockholm, dit de nyligen flyttat.
Karin är i dag fjorton år, fem år äldre än Gösta blev. Ann kunde inte hålla sig från att räkna dagarna. Dagen då Karin var nio år, tio månader och sex dagar var vemodig.
En annan som var på Ärna när kistorna kom till Sverige våren 2005 var Kerstin Dillmar. Hon är präst och höll i minnesceremonierna för de omkomna.
Hennes minnen från Ärna är starka. Vinden blåste, fåglar sjöng och på den stora asfaltsplanen ställde sig de svarta begravningsbilarna upp i solfjäderform. På ett givet tecken drogs kistorna ut, små och stora, täckta med svenska flaggan, blommor och ibland nallar. Därefter fick de anhöriga gå fram till den kista som tillhörde dem.
– Ceremonier och riter är en hjälp att komma igenom det som är omöjligt att komma igenom. Jag blev berörd av polisens och militärens engagemang för att göra ceremonierna på Ärna så värdiga som möjligt, säger Kerstin Dillmar.
Till vardags jobbar hon som sjukhuspräst och möter i jobbet både människor i traumatiska situationer och människor som bär på stor sorg.
– Min uppgift är att vara en ledstång som de kan hålla sig i för att ta sig vidare till det som kommer efter, när de ska ta sig från en existentiell plats till en annan.
Den som är med om en stor sorg kan uppleva att man själv dör, eller att något i en dör. Men man kan få liv igen, säger Kerstin.
– Det handlar om att ge det tid och ha en slags tillit till att livet sträcker ut sin hand igen.
Men hur kommer man vidare?
– Genom att få berätta sin berättelse. Det kan man behöva göra många gånger för att själv förstå vad det är man varit med om. Om berättelsen hakar upp sig blir sorgen frusen och man kommer inte riktigt vidare. Man kan fastna i ilska eller andra känslor och då behöver man någon kunnig person som hjälper en att sortera känslorna. Men vi bär alla kunskapen inom oss, det handlar om att våga känna efter vad man själv behöver.
För sorg är inget sjukligt tillstånd, säger hon. Att sörja är kärlekens baksida och en frisk reaktion på en förlust. Att sörja måste få ta tid.
– Man behöver integrera sorgen som en del av sig själv och sitt liv. Man kan vara en person som bär sorg och mår bra på samma gång.
Vi träffar Kerstin Dillmar i Domkyrkan, en vecka innan tioårsdagen av tsunamin. Hon har varit ansvarig för att organisera den minnesgudstjänst i Domkyrkan som hölls på årsdagen, som en slags officiell nationell ceremoni med såväl kungafamiljen som representanter från regeringen. Hon ser årsdagar, som den som tidigare i höstas hölls för Estoniakatastrofen och nu den för tsunamin, som en slags avstämningspunkt där alla får dela livets storhet och styrka oavsett vad man varit med om.
– Det blir en möljlighet att stanna upp och reflektera över det som var då och var man befinner sig nu. Det hinner hända mycket på ett år, och väldigt mycket på tio år. Man kan känna att det samtidigt ligger nära och ändå långt bort.
I ceremonin finns en djup gemenskap. Vi vet alla något om livet; att det är underbart samtidigt som det kan vara oerhört svårt. I sorgen finns ofta också solidaritet. Kerstin minns kistan på Ärna som stod ensam, utan anhöriga.
– Efter en stund började anhöriga runt andra kistor gå till den ensamma kistan.
Det finns två andra ögonblick från Ärna som etsat sig fast i hennes minne.
Kvinnan som låg på marken bredvid kistan och skrek, sparkade och slog ut sin sorg. Men som sedan ställde sig upp och nästan lite värdigt sträckte på sig. Som en symbol för människans förmåga att resa sig.
Och så storasystrarna som med finklänningar och lackskor började hjula på gräsmattan bredvid kistorna.
– Livet är så starkt också när sorgen är närvarande.
Ann Hagéus håller sig fast i de vardagliga, och ofta går det bra.
Men livet utan Gösta är som att gå på is. Ibland faller hon igenom. Viss musik kan hon inte lyssna på utan att känna det som att någon kramar ur henne som en disktrasa. Enya, till exempel, som hon lyssnade på när Gösta låg i magen. Eller Nordman, som var Göstas favorit.
– Om någon frågar hur jag mår kan jag inte riktigt svara att jag mår bra. Inte enligt samma parametrar som innan i alla fall - så bra mår jag aldrig igen. Men jag har ett bra liv.
För fem år sedan skrev hon en bok om sin nya tillvaro, "Att leva på ändå". Det var ett sätt att bearbeta och förhålla sig till det nya livet och till alla existentiella tankar som väckts.
För Ann Hagéus är döden inte längre något hemskt.
– När jag dör kommer jag att bli av med min längtan och saknad. Och i döden är ju på något sätt Gösta.
Men om hon verkligen får träffa honom, det är hon tveksam till.
– Jag är väldigt fyrkantig av mig och inte särskilt andlig. Men tänk. Vilken fantastisk bonus om jag har fel.
Khao Lak, Thailand, 26 december 2014.
Ann Hagéus är tillbaka vid havet i Khao Lak, för första gången sedan Gösta försvann. Tio år har gått men han är fortfarande nio år, tio månader och sex dagar. Under den gripande minnesceremoni som hålls på stranden för alla de svenskar som omkom i tsunamin förstår Ann att hon, Julius och Karin inte återvänt för deras egen skull, som hon tänkt, utan för Göstas.
De är här för att minnas och hedra honom. Tillsammans tänder de det ljus som är Göstas och bär ner det till vattenbrynet. Strax kommer 543 ljus att lysa upp stranden.