Andra pekar på att Carema är privatägt och vinstdrivande. Och företagets sätt att hantera skattelagstiftningen sticker givetvis i ögonen. Men att en verksamhet är offentlig och inte får gå med vinst är ingen garanti för att vanvård inte inträffar. Som den S-märkta kolumnisten Lotta Gröning påminner i en krönika i Expressen så var det på ett kommunalt äldreboende i Piteå som dementa gamla häromåret låstes in på nätterna utan tillsyn. Det blev också en skandal som upprörde hela landet.
Vad vi säkert kan säga är att varje typ av verksamhet, tillverkningsindustri likaväl som äldrevård, ger bäst resultat om den verkar under villkor som tvingar de ansvariga att skärpa sig. Konkurrensen på marknaden är ett exempel. Den producent som inser att folk kan börja köpa konkurrenternas produkter i stället för de egna måste göra sitt yttersta för att hålla kvar sina kunder. Så fungerar det, åtminstone i princip, på de flesta vanliga varumarknader – men så fungerade det inte i de gamla offentliga monopolen. Kunderna hade ett teleföretag, ett taxibolag, en form av äldreomsorg att välja på.
Men äldreomsorg är inte taxi. Upphandling och avtal är kommunens ansvar. Därför måste pressen utövas vid upphandlingen – inräknat de fall där kommunen erbjuder vård och omsorg i egen regi – och vid kvalitetskontroller i efterhand. Här är bristerna uppenbarligen stora och en tydligare lagstiftning om vilka krav som ska ställas nödvändig.
Ändå kan missförhållanden fortgå utan att något händer. Därför måste de anställda kunna berätta om sådant de ser utan att riskera repressalier. Nu äntligen säger sig justitieministern vara beredd att utvidga meddelarskyddet så att det gäller offentligfinansierad verksamhet och inte bara offentlig.
Alltför många har låst sig vid tanken att privat alltid är bättre – eller sämre – än offentligt. Men det som verkligen behövs är att de som utför välfärdstjänster av alla slag vet att de ständigt granskas och har sitt uppdrag bara till låns.