Kennet Everland har varit med om det mesta – lämnat dödsbud, torkat blod från golvet för att anhöriga ska slippa se det, tvångsomhändertagit missbrukare som varit en fara för sig själva och tagit hand om små barn som just mist sina föräldrar.
När han gick i pension i april hade han jobbat som handläggare på socialjouren i Uppsala ända från starten 1974. Den gör akuta insatser utanför kontorstid, är knuten till alla kommuner i länet och samarbetar tätt med polisen, sjukvården och psykiatrin.
När Estoniafärjan sjönk den 28 september 1994 hade Kennet Everland beredskap i hemmet. Då ringde polisen klockan halv sex på morgonen och bad honom att åka ut och ta hand om en elvaårig flicka vars ensamstående mamma hade drunknat. Snart klarnade omfattningen av katastrofen och på förmiddagen var alla på socialjouren i tjänst vare sig de var lediga eller inte.
Det jobbigaste han har varit med om var när ett föräldrapar hade hämtat sitt äldsta barn på Arlanda mitt i natten och krockat på hemvägen. Alla tre dog. Därhemma låg två yngre syskon och sov. Tillsammans med en polis tog Kennet Everland barnen till sjukhuset.
– Jag gick där i kulverten med det yngsta barnet i famnen, ett spädbarn. Det kommer jag aldrig att glömma, säger han och håller upp underarmarna som om han bar på ett litet barn.
Inte heller glömmer han kvinnan som hade fått en amningspsykos och kört in en kniv i buken på sig själv.
– Jag tror att hon överlevde, säger han.
Men det har inte bara varit elände så fort telefonen ringt på socialjouren.
– Grejen är att det har varit roligt att jobba där. Jag har fått mata undulater åt djurägare som legat på sjukhuset och gått ut med hundar åt flera cancersjuka patienter.
Som kolleger kommer man nära varandra, särskilt när man gör jobbiga hembesök tillsammans.
Ibland säger Kennet Everland till sin hustru Elisabeth: nu går jag ner i källaren. Då traskar han iväg till bostadsrättsföreningens skyddsrum. Där hyr han ett källarrum utan fönster och det är där vi gör intervjun. Rummet är fullt av fjädrar, askar med krokar i olika storlekar, färgglada trådrullar, mängder av flugfiskeböcker och alla årgångar av Flugfiske i Norden sedan första utgåvan 1979. Här knyter Kennet Everland imitationer av insekter i olika utvecklingsstadier. På bordet ligger två små svarta trollsvansar med ögon, som ska föreställa borstmaskar.
– Flugfiske är det krångligaste sättet att fånga fisk på, men det roligaste, säger han.
Tack vare att han varit ledig mycket dagtid har Kennet Everland kunnat odla båda sina intressen – flugfiske och tennis. Minst två gånger i veckan spelar han tennis med Uppsala Tennis Oldboys i UTK-hallen.
Att han arbetade kvällar och helger medförde också att han var en av få pappor som rullade barnvagn och lämnade och hämtade på dagis på 1970-talet.
Tanken var från början att bli psykolog, men efter två år på psykologutbildningen fick han inget studielån eftersom han festade så mycket och körde på tentorna. Då jobbade han som skötare på rättspsykiatriska kliniken ett år, samtidigt som han tog resttentor. Sedan växlade han spår till socionomutbildningen i Uppsala.
– Jag har räddat mänskligheten från en dålig psykolog, skojar han.
Som socialsekreterare har han försökt göra så lite skada som möjligt, som han säger. Med det menar han att göra så få myndighetsingrepp som möjligt. Oftast är det minst dåligt. Men nyligen blev han kontaktad av en kvinna i 50-årsåldern som konfronterade honom med att han inte omhändertog henne när hon var barn. Det borde han ha gjort tyckte hon, mamman hade skött om henne så dåligt.
– Det var rena chocken för mig. Ibland ger lagstiftningen inte utrymme för agerande, det krävs stora missförhållanden. Men det var ett bra samtal. Hon kände att jag lyssnade och förstod att hon hade haft det besvärligt, säger han.
När vi byter samtalsämne till mat, berättar Kennet Everland att han upptäckt att han periodvis kan avstå från att äta.
– Jag kör partiell svält, berättar han.
Det var när han såg ett tv-program om 5:2-dieten för några år sedan som han började avstå från att äta ett dygn i veckan. Han äter frukost och lunch och sedan inget annat än kaffe och vatten de kommande 24 timmarna. Han trodde att han skulle bli gnällig, men har lärt sig att hantera hungern och fuskar aldrig.
– Jag kan unna mig vad jag vill och är snart nere i samma vikt som jag hade när jag var 25, säger han.
I schemat på socialjouren var Kennet Everland ledig tio dagar i sträck var tolfte vecka. Då kunde han åka till fjällen och tälta och fiska med sin gamla chef Egon Burman.
– Jag definierar mig mer som flugfiskare och tennisspelare än som socialsekreterare, säger han.
Det tyder på att han kommer att klara pensionärslivet galant. Dessutom har han och hustrun Elisabeth Christensson, som är pensionerad sjuksköterska, tagit över hennes föräldragård i norra Skåne. Där tillbringar de den mesta tiden nu.
– Vi jobbar och sliter som torpare. Min fru älskar att arbeta i trädgården och jag är hantlangare.
Likt de flesta par har de haft sina lågvattenmärken, särskilt småbarnsåren var påfrestande, men vid det här laget är de sammanväxta. De har inte bestämt sig helt för att lämna Uppsala. Nackdelen är att Skåne ligger så långt från barnbarnen på Lidingö. De andra barnbarnen bor ännu längre bort, i Kanada.
– Jag trodde aldrig att barnbarn skulle betyda så mycket innan jag fick dem. De är jordens centrum. Det är så härligt att följa deras utveckling, man blir mjuk i hjärtat av det, säger han.
Kollegerna kallade Kennet Everland för socialjourens sura gubbe, skämtsamt förstås. Han ger ett något kärvt intryck, men verkar klurig och har helt klart självdistans.
– Jag inbillar mig att jag har humor. Jag kan skratta i eländiga situationer, det kan vara nödvändigt för att få perspektiv och andningshål, säger han.
En sak han har lärt sig i jobbet är att man inte behöver prata så mycket när man möter människor i kris, men orka lyssna på dem som behöver prata.
Nu är han nyfiken och spänd på att vara pensionär.
– Ska jag klara av att bara vara ledig, eller kommer jag att längta efter att börja jobba igen?, säger han.
Han har redan blivit erbjuden att hoppa in som timvikarie på socialjouren – och tackat nej.