Majoritet återgår till jobbet

Det framgår av en studie bland 505 kvinnor med bröstcancer i Uppsala-Örebro sjukvårdsregion, som publiceras i den välrenommerade facktidskriften Journal of Clinical Oncology.
– Det är givetvis väldigt positivt att de flesta återgår i arbete i samma grad som de hade innan de blev sjuka. Samtidigt är det viktigt att upptäcka och stödja dem som riskerar att ofrivilligt tvingas lämna arbetsmarknaden, säger doktoranden Marie Höyer vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Uppsala universitet, och Regionalt Cancercentrum Uppsala Örebro.

Alla kvinnorna i studien var yngre än 63 år när de fick sin cancerdiagnos och hade alltså minst två år kvar till normal ålderspension. Med frågeformulär till kvinnorna själva och uppgifter från bland annat kvalitetsregistret för bröstcancer har forskarna kartlagt hur ofta och hur mycket kvinnorna arbetat drygt ett år efter diagnosen och vilka faktorer som påverkat en återgång till arbetet.
– Till skillnad från de flesta liknande studier har vi inte bara tagit reda på hur stor andel av kvinnorna som återgår i arbete utan också hur mycket de arbetar jämfört med innan de insjuknade i bröstcancer, säger Marie Höyer.
Svaret är att närmare tre fjärdedelar efter 16 månader arbetade i minst samma omfattning som innan de fick sin cancerdiagnos. Var sjunde kvinna hade gått ner i arbetstid, men ”bara” var nionde arbetade inte alls.
– Trots att en del hade gått ner i arbetstid eller slutat arbeta såg vi att sysselsättningsgraden bland kvinnor som haft bröstcancer i Sverige är ungefär lika hög som bland kvinnor i allmänhet, säger Marie Höyer.

Att gå ner i arbetstid eller sluta arbeta var mycket vanligare bland kvinnor som hade behandlats med cellgifter jämfört med kvinnor som klarat sig med en mindre tuff behandling.
– Om kvinnorna upplevde begränsad arbetsförmåga till följd av sjukdomen eller behandlingen påverkade detta också i hög grad möjligheterna att återgå i arbete, säger Marie Höyer.
Det fanns dock även helt andra skäl än nedsatt arbetsförmåga till att dra ner på arbetstiden eller sluta arbeta.
– Vi såg att kvinnornas egen värdering av hur viktigt det är att kunna arbeta hade betydelse för om de arbetade eller inte. Det talar för att olika stödinsatser även bör utgå från kvinnornas egna önskemål och livsmål, säger Marie Höyer.