M och S gjorde samma fel

Är det någon som minns Carl Bildt? Nej, jag menar inte att Sveriges utrikesminister skulle vara bortglömd. Men det principiella engagemanget för Europatanken som Carl Bildt varit en av de starkaste exponenterna för i svensk politik föreföll i årets EU-valrörelse vara bortglömt av dem som lade upp hans eget partis valstrategi.
Moderaterna gick till val på budskapet att de skulle vara särskilt väl skickade att företräda "Sveriges intressen i EU". Vad var det för fel med det? Jo, de moderata väljare som helhjärtat engagerat sig för Europa såg givetvis att tankegången gick på tvärs med det som är själva grundidén med EU-samarbetet - alltså att inget land bara ska se till sina egna intressen och att alla ska ta ett gemensamt ansvar för vår världsdels utveckling. Moderaternas kampanjtema krympte Europatanken till den mest förutsägbara formen av inrikespolitik.
Det var inte Bildt som först formulerade de grundläggande skälen för att Sverige skulle delta i EEC som senare blev EG och EU. Den rollen hade snarare 60-talets unga liberaler. Men det var onekligen Bildt som på 80-talet gjorde denna syn på Europafrågan till en väsentlig del av sin egen och Moderata samlingspartiets politiska identitet. Det står var och en fritt att gissa vad han tycker om den valrörelse som just bedrivits.

Faktum är att Moderaternas EU-valrörelse på denna avgörande punkt var en spegelbild av Socialdemokraternas. De två partier som gärna vill se sig själva som de enda som egentligen räknas valde att spekulera i samma form av EU-skepsis, negativism eller allmän brist på förståelse för vad samarbetet syftar till. Utgångspunkten var uppenbarligen Junilistans triumf i EU-valet 2004 och nejsidans seger i folkomröstningen om euron året före. Att stå just där de flesta väljarna befann sig var viktigare än att stå för en konsekvent egen uppfattning. Ingen upptäckte eller brydde sig om att Europatanken samtidigt började vinna större förståelse än tidigare.
Ändå borde det inte ha saknats tecken. Junilistan misslyckades
helt i riksdagsvalet 2006. Centerpartiet som en gång gick till val på parollen Nja till Europa har under Maud Olofssons ledning beslutsamt bytt kurs, utan att drabbas av några svåra inre konvulsioner. Miljöpartiets sidbyte betingades främst av en önskan att bli accepterat som tänkbart regeringsparti - men skulle knappast ha ägt rum om inte partiledningen räknade med att väljarna skulle följa med. Och opinionsmätningarna har länge visat ett växande stöd för EU-medlemskapet.

Socialdemokraternas valstrategi handlade mer än något annat om att hålla ihop partiet. För att förhindra väljarflykt till Vänsterpartiet eller Junilistan satte man sin ledande EU-motståndare, Marita Ulvskog överst och valde att driva valkampanjen som en enkel inrikespolitisk kampanj på temat "arbete mot kapital" och med omisskännliga nationalistiska övertoner. Det gick bra i Norrlands inland och på många mindre orter. Men det misslyckades helt i de större städerna och allra tydligast i Stockholm.
Ändå kunde man ha gjort tvärtom. Man kunde ha hävdat att samarbetet är nödvändigt för att förverkliga viktiga socialdemokratiska mål och pekat på olika resultat som man anser sig ha uppnått. En partiledare med större auktoritet skulle ha kunnat betrakta EU-valet som en naturlig startpunkt för socialdemokratins förnyelse i stället för ännu en repris på en pjäs som väljarna redan sett alltför många gånger.

Så gick det som det gick. De tre partier somvann, Piratpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet visade alla att de ville något bestämt med EU-samarbetet, något som går utöver den invanda nationella politiska dagordningen. Vänsterpartiet, det enda parti förutom Sverigedemokraterna som kräver utträde ur EU, förlorade stort.
Inget parti blir - och förblir - stort bara genom inta de ståndpunkter som man vid varje tillfälle får för sig att väljarna gillar. Man måste orka stå för något själv också.