Lunsen tros ha blivit myggparadis

Mia Agvald Jägborn tar fram anti mygg-roll-onen och stryker den över pannan, kinderna och näsan. Vi är på väg in i norra Lunsen för att se på en av det tiotal våtmarker som kommunen återskapat och som i folkmun ryktas vara vaggor åt aggressiva våtmarksmyggor av arten sticticus. Fast så mycket mer än ett rykte är det inte. En av experterna på Biologisk myggkontroll i Gysinge hittade några enstaka exemplar av sorten Ochlerotatus sticticus i norra Lunsen för fyra år sedan, men sedan dess är det inget som kontrollerats.
Och visst finns det mygg i naturreservatet den här dagen, men inte känns det som om det är någon aggressiv sort som är i farten.
- Jag tror att det är för vått för dem här. Våtmarksmyggorna gillar ju när det är omväxlande torrt och vått. Det måste vara torka väldigt länge för att vattnet i skogen ska dunsta, säger Mia Agvald.
Dessutom - påpekar hon - bestod norra Lunsen av 20 procent våtmark långt innan sticticus blev ett skällsord i Uppland.
- Det vi återskapat är en väldigt liten del av all våtmark, säger hon.

Vårt mål är Micksmossen, en av de större små vattenmiljöer som skapats i syfte att döda granar så att almar, ekar, hackspettar, grodor, snäckor och salamandrar ska få plats att frodas, precis som de gjorde för hundra år sedan.
- Granen tar över i skogarna. Förr i tiden fick andra träd en chans att växa efter skogsbränder eller översvämningar. Vi har redan bränt ett område i norra Lunsen för att gallra bort granarna. Nu, när vi återskapat våtmarker dränker vi dem, säger Mia Agvald.
På vår väg till Micksmossen går vi förbi det brända skogsområdet, men vi passerar också skog som en gång planterats i syfte att huggas ned och säljas och gammal skog med mossbelupna fallna stammar och lavar som hänger från grenarna.
Att gå genom naturreservatet Norra Lunsen med Mia Agvald som är både geolog och biolog är som att ha ett vandrande lexikon med sig. Läten från trana, gärdsmyg och talltita identifieras. Skillnaden mellan väggmossa, husmossa och kammossa ställs fast och orkidén Jungfru-Marie-nycklar, ängsskära och olika typer av starr pekas ut.
Och knappt synliga, men lysande gula, poppar små kantareller upp på skogsstigen som redan kantas av blåbär.

Framme vid Micksmossen förstår man hur liten den åtgärd som skapar en mindre grund sjö är: lite höjd mark och några stockar som hindrar stora delar av vattnet från att rinna neråt. Ute på den långa spången som lagts över mossen för att vandrare och mountainbikare ska kunna ta sig över, berättar Mia Agvald att man först funderade på att hugga ner granarna och sedan frakta dem ut ur skogen.
- Men det hade blivit dyrt och orsakat onödiga skador i reservatet. Så här dör granarna på ett billigt och miljövänligt sätt. Vi har redan sett tretåiga hackspettar söka föda i de ruttnande granarna.
Om Micksmossen såg ut att vara kläckningsplats för mygg? Faktiskt inte alls. I alla fall inte den här dagen.

Lunsen tros ha blivit myggparadis

Mia Agvald Jägborn, naturvårdsplanerare på kommunen, tittar nöjt ut över Micksmossen med dess döende granar.- Titta, nu faller de som plocke-pinn, säger hon.