När Ludvig Noreens exflickvän tog sitt liv var han själv nära att hamna i en depression. Nu vill han bidra till att vi vågar prata med varandra om våra mörkaste tankar så att ingen ska behöva lida i tysthet.
Den lantliga idyllen på en soldränkt altan intill åkrarna är total. Den röda husväggen, de gröna fälten och träden, den blå himlen. Det kvittrar och prasslar och det hörs och känns att naturen lever.
Kontrasten mot Ludvig Noreens berättelse om död och depression kunde inte vara starkare.
– Jag har sett på nära håll hur en människa hamnat i ett mörker. Ändå såg jag inte vart det var på väg, jag kunde inte föreställa mig det, säger han.
Ett år har gått sedan dagen då hans exflickvän begick självmord. Ett år hade då gått sedan Ludvig, i dag 28 år, och hon separerade.
– Hennes mörker var ju en anledning till att vår relation tog slut. Men hon var en person som jag önskade allt gott och all lycka, och som bara försvann från jordens yta. Jag var paralyserad av sorg de första dagarna efter beskedet, berättar Ludvig.
I början var varje tyst sekund en plåga, berättar han. Då kom de onda tankarna.
– Det kändes som att jag dödat någon.
Ett självmord påverkar många, det ger ringar på vattnet som sprider sig utåt – från exflickvännen, till Ludvig, till hans närmaste som blev avgörande för att han skulle orka resa sig upp. Särskilt hans nya flickvän Cecilia, som på så sätt påverkats mycket.
– Hon har varit mitt största stöd, en klippa. Utan henne hade jag garanterat gått ned mig i mer depressiva tankar, säger Ludvig.
Ludvig Noreen har börjat tänka på nästa cykelinsamling för Suicide Zero, förmodligen Vätternrundan nästa år.
Före självmordet fanns det förstås tecken på hur illa det var, men dem såg han först i efterhand. Då har samvetskvalen kommit, att han borde skrikit högre och mer åt sin exflickvän att skaffa hjälp, att han borde ringt alla omkring henne och berättat hur illa det var. För i stort led hon i tysthet.
Att det oftast är så har Ludvig Noreen lärt av sitt engagemang i föreningen Suicide Zero, som arbetar för att minska antalet självmord från dagens 1 500 per år i Sverige.
– I dag pratar vi nog mer om psykisk ohälsa än förr, men vi måste bli ännu mycket bättre. Fyra personer om dagen begår självmord, det är en sinnessjuk siffra. Man måste våga yttra sina mörkaste tankar och vi måste ta i de jobbigaste ämnena. Folk måste tala om hur de mår, säger Ludvig.
Nyligen startade Ludvig en insamling för Suicide Zero och cyklade mountainbikeloppet Aros marathon mellan Uppsala och Enköping i organisationens kläder – för att sprida ordet, som han säger.
Att rulla över mållinjen i Enköping var känslosamt. Redan dagen före loppet var insamlingsmålet nått. "Att så många ville bidra känns helt otroligt", säger han.
Naturens krafter gjorde allt för att spela med i symboliken under loppet genom den uppländska kulturbygden.
– Det var jättekallt, snöade och regnade. Jag frös så in i helvete för jag körde utan jacka. Jag ville ju att alla som såg mig, varenda bonde, skulle se min tröja med Suicide Zero på och få veta att varje sjävmord är ett misslyckande för samhället.
Loppet blev en prövning. Men så tänkte han på dem som lever med depression, hur djupt de går ner i sig själva, och att han ju frös på cykeln för en bra sak.
– Jag blev rörd när jag gick i mål. Det var verkligen en stark upplevelse, säger han.
Genom att manifestera på cykel vill Ludvig Noreen sätta fokus på motionens goda effekter på den psykiska hälsan.
Med sin cykling vill Ludvig Noreen lyfta motionens goda effekter för den psykiska hälsan. Han vet att träning inte är en universell lösning, men för många är det effektivt.
– Efter självmordet var jag själv nära en depression. Träningen blev viktig för att jag skulle lyckas kanalisera mina känslor till annat. Även under tuffa år på gymnasiet höll träningen mig uppe, säger han.
Det finns en sak till som hjälpt Ludvig: musiken. Att skriva och spela in musik har varit läkning.
Någon dag före intervjun stod han på Kalmar nations scen med sitt band.
– Det var det roligaste jag gjort på länge, jag sjöng lungorna ur mig.
Han säger att han inte känt någon ilska inför det lidande självmordet orsakat. Samtidigt har han inte svårt att förstå den som känner så. Men det gäller att ha rätt fokus. Att ta sitt liv är i de flesta fall inte ett rationellt beslut utan något som bara händer, en depressionshandling, ofta utförd med droger eller alkohol i blodet.
Ludvig Noreen bor i dag med sin nya flickvän Cecilia utanför Uppsala. "Hon har varit en klippa, så otroligt stark i detta", säger han om Cecilias betydelse.
Det är något man gör när man är sjuk, påpekar Ludvig Noreen.
– Ibland beskyller man den som begått självmord för att vara feg. Så är det inte. Det handlar om bristande resurser i samhället.
Insamlingen som startade vid cykelloppet har gett flera hundra procent mer än målet på 2 000 kronor. Nästa cykelmanifestation blir Vätternrundan nästa år. Och det handlar om mer än att samla in pengar.
– Jag cyklar för livet, för att fira hur härligt det kan vara.