Videon är inte längre tillgänglig
Den nedsläckta samlingssalen är fullsatt. Från korridoren hörs stämsången växa sig starkare, och snart uppenbarar sig Uppsalas lucia i dörröppningen, vitklädd med ljus i hår. Åtföljd av tärnorna skrider hon långsamt in i salen, som lyses upp av kamerablixtar från personalens mobiltelefoner.
Framträdandet är vackert, stämningsfullt och uppskattat. Allt är som det ska vara – som det alltid har varit, frestas man att tänka. Men luciahögtiden i sin nuvarande form är faktiskt yngre än många av åhörarna här på Karl Johansgården. Den första lucian korades i en tävling i Stockholms Dagblad 1927 och fick gå i procession i huvudstaden med elektriskt ljus i håret. Idén spreds därefter till tidningar i resten av landet och en modern tradition var född. De svenska textvarianterna till luciasången – melodin är italiensk – härrör också från 1920-talet.
Likafullt är luciatåget en grundmurad tradition i Sverige, en del av det svårgripbara sociala kitt som får oss att känna samhörighet. Och när publiken på Karl Johansgården bjuds in att sjunga med i "Nu tändas tusen juleljus", och de unga tjejernas skönsång blandas med de äldres skrovliga stämmor, blir jag lite rörd. Jag slås av en insikt, som egentligen är självklar men ändå känns betydelsefull. Det är tanterna och farbröderna omkring mig som en gång har lärt oss andra hur den här ritualen ska utföras. De har lärt oss att sjunga sångerna, baka lussekatterna, släcka takbelysningen och tända stearinljusen.
Som seden bjuder avslutas ceremonin som den började, med luciasången. Följet skrider långsamt ut ur salen och sången ebbar ut i korridoren. Allt är som vi har blivit lärda att det ska vara.