Vid S:t Olofsbron kommer en åtrådd man gående. En kvinna står på en balkong på Östra Ågatan och spanar mot Fyrisån.
Inte sällan utspelar sig Lovisa Wistrands böcker i Uppsalamiljö. Själv är hon uppvuxen i Järfälla.
– Jag har alltid haft lätt för att leva mig in i andra människors liv, säger Lovisa Wistrand, och låter äppelkakan ligga kvar på tallriken ett tag till.
Vi ses på Café Linné och hon berättar om hur hon upplevde det när Air France-planet störtade i Atlanten för cirka tio år sedan och 228 passagerare omkom. Hur hon led med passagerarnas barn, föräldrar och vänner.
Lovisa Wistrand fyller snart 30 år, är gift och har två små barn, ett är 11 månader och det andra 2,5 år.
Att hon skulle bli författare var verkligen ingen självklarhet. Hon som alltid skrivit berättelser under skoltiden fick ändå mer uppmärksamhet och pepp för sina teckningar och valde att utbilda sig till grafisk designer och art director.
När utbildningen var över var det svårt att få jobb. Hon började i stället på mobilföretaget 3:s kundservice.
– Jag är uppfostrad till att man ska ha ett 9 till 5-jobb och sköta det bra, och tänkte att om jag jobbar hårt kan jag kanske komma till företagets designavdelning, säger hon.
Men det blev inget designjobb. Däremot var det något annat som bubblade inom henne. När hon fick en kort paus mellan två kundsamtal skrev hon i anteckningsdokumentet i jobbdatorn. Hon utnyttjade varje chans. I huvudet hade hon scener och karaktärer som ville ut.
Hör du dina karaktärers dialog?
– Nej, så galen är jag inte, säger Lovisa Wistrand och småskrattar.
– Det är snarare som arkeologi. Karaktärerna har alltid funnits där. De är inte något som jag hittar på utan de kämpar för att komma ut.
Hon jobbade hårt med två fantasyromaner och skickade in dem till förlag men blev refuserad. Det tog henne hårt men hon blev inte knäckt utan trappade upp skrivandet. Lovisa gick med i författargrupper på Facebook, kollade skrivarvideor på Youtube, gick skrivarkurser och skrev på varje ledig tid.
– Det var ju det jag ville. Jag fick nya arbetsuppgifter på jobbet och kände hur jag älskade att skriva även om det så bara var mejl till kunderna, säger hon.
Men det blev för lite sömn, för lite mat och för många avbrott i skrivandet. Hon hamnade i en ond, splittrad cirkel.
– Då sa jag upp mig. Hade ju sparat lite pengar. Men många tyckte att jag gjorde fel. Folk varnade mig och berättade om kompisar som aldrig blivit utgivna, och mina föräldrar var inte glada, säger Lovisa, och tillägger att det var jätteläskigt att säga upp sig för att bli författare.
Men ett par månader efter att Lovisa slutat på 3 fick hon ett kontrakt för sin debutbok ”Drakviskaren”. Boken hade hon kämpat hårt med, bland annat skapat ett helt nytt språk: alviska, som hennes alver talade. När hon fick kontraktet gällde det en hel trilogi, fast hon då bara skrivit färdigt första delen.
– Jag ramlade nästan av stolen när mejlet från förlaget kom. Det var fantastiskt, säger Lovisa som då slutade tvivla; hon hade det som krävdes för att bli författare.
Hennes genrer är fantasy och romance. Alltid finns det kärlek med. Annars är det något som fattas, tycker hon, som såg sci-fi-filmen ”Dune” och tyckte den var riktigt bra men ville skriva om manuset för att lyfta in kärlek i berättelsen.
Lovisa beskriver sig som romantisk, och är öppen och lätt att prata med. Hon verkar vara en människa som inte ser någon anledning att ljuga.
Hur går det med ekonomin som författare?
– Ibland bättre, ibland sämre. Ju mer jag har skrivit desto mer pengar kommer in från förlagen. Många bäckar små … Men min man och jag har ett extraknäck och det är erotiska noveller, säger hon.
Då skriver Lovisa och maken, Åke Qvarfort Wistrand, under pseudonymer som Vanessa Salt, Serena Fox och Valeria Dare. Novellerna är översatta till ett tiotal språk. Lovisa får in ungefär hälften av sina inkomster från erotiken och hälften från sina romaner.
Att hennes make, som också skriver skräck, har ett heltidsjobb på Uppsala universitet är nödvändigt än så länge.
Hur kom det sig att ni började skriva erotik?
– Jag träffade min man på en skrivarkurs i Stockholm. Från början chattade vi mycket och upptäckte att vi bägge skrev erotiska texter som vi inte hade visat för någon annan, säger hon.
De visade varandra sina texter och tänkte att det skulle vara kul att skriva ihop. De skrev ju ganska lika.
Själva processen är att en av dem börjar berättelsen och sen tar den andra vid och sen tillbaka till den första och så utvecklar de varandras fantasier. Tillsammans slutredigerar de texterna.
Brukar ni bli osams, om någon vill ändra något som den andra vill ha kvar?
– Aldrig.
Tvärtom anser Lovisa att det erotiska skrivandet har fördjupat deras relation.
– Genom att vi har en gemensam hobby ihop har vi kommit närmare varandra.
Är det inte många som tror att era erotiska noveller handlar om ert sexliv?
– Nej, det tror jag inte. Vi har ju skrivit ett hundratal noveller som innehåller väldigt många olika karaktärer och händelser så det vore konstigt om allt handlade om oss, säger hon.
För Lovisa är det stor skillnad mellan erotik och porr.
– Porr skriver man för att någon ska komma. Så är det inte med erotik. I erotiska berättelser finns en historia och jag hoppas att läsarna ska kunna glädjas med karaktärerna när det går bra för dem och när de får till sina relationer.
Vissa författare undviker sexscener för att de är svårskildrade. Hur gör ni en gråmulen dag i oktober, sitter ni under lysrör vid ett skrivbord och skriver, eller tänder ni stearinljus och kryper upp i soffan tillsammans?
– Nej, jag behöver inget stämningsskapande. Jag har lätt att sjunka in i egna fantasier och drömmer gärna om ett annat land och ser en scen framför mig.
Men är det inte svårt att skriva om bra sex på ett medryckande sätt?
– Det är ju mera som att vi skapar karaktärer och en historia om hur de blir tillsammans och så utsätter vi dem för hinder i sin relation. När de väl har sex har ju jag också längtat dit.
Skulle du kunna skriva erotik ihop med någon annan än din man?
– Nej, det har jag ingen önskan att göra.
Efter intervjun ska hon ta hand om barnen som bägge är förkylda. Kanske blir det ännu en oromantisk vaknatt eller så uppstår kärlek för det litterära paret vid Fyrisån.