Louise tränar 1-2 pass, 6 dagar i veckan.
– Välkommen! Gick det bra att hitta hit?
Louise Jannering möter mig med ett leende vid entrén till lägenhetshuset på St. Johannesgatan i Uppsala. Hon styr stegen mot sin lägenhet, som ligger på nedersta våningen. Söker med de rödmålade fingrarna längs postfacken, väggen och sedan runt nyckelhålet till sin lägenhet innan hon låser upp och släpper in mig.
Vi sätter oss ner med varsin kopp te. Vi småpratar om universitetslivet och pluggstressen. Louise pratar med bestämd röst, men har alltid nära till skratt. Två bronsmedaljer ligger och glänser bredvid henne. På banden lyser texten "Tokyo 2020".
– Det var en fantastisk känsla när jag och Anna Svärdström fick brons på tempoloppet, det var helt overkligt. På linjeloppet missade vi precis silvret. Jag har aldrig tävlat i de paralympiska spelen förut, så det är mina första medaljer från den tävlingen, säger Louise Jannering.
Louise växte upp i Nynäshamn och föddes med nedsatt syn. Som liten kunde hon inte se mer än färger och vissa konturer. Många sjukhusbesök utfärdades för att hålla synen i schack, men vid sex års ålder tappade hon den helt.
– För mig var det inte så dramatiskt. Hade mina föräldrar gjort synskadan till en stor grej hade det kanske smittat av sig på mig, men de har lärt mig att se möjligheter istället för svårigheter. Jag har fått göra det jag vill och anpassat det för mina individuella förutsättningar. Klart det finns svårigheter men möjligheterna är så många fler, säger Louise.
Det var med den inställningen som föräldrarna tog med Louise på segelturer, utförsåkning och ridning. När synen försvann helt köpte hennes pappa en tandemcykel som de cyklade på tillsammans. 2013-2014 tävlade de i ett flertal lopp, vilket gav henne mersmak.
– Hösten 2013 var jag med på ett idrottsläger för barn och unga med synnedsättning. Där fick jag cykla racertandem för första gången. Min egen tandemcykel var mer av en traditionell transportcykel, men de här tandemcyklarna var betydligt snabbare, säger hon.
För att få tävla i högre rang krävdes en pilot av samma kön. Hösten 2014 matchades Louise med Anna Svärdström. Nu har de tävlat tillsammans i sju år och vunnit flera nationella och internationella tävlingar i tandemcykling. Jenny Eliasson har verkat som inhoppare åt Anna och huvudpilot till bancykling, som äger rum inomhus och cyklas på en velodrom.
Cyklisten Louise Jannering tog hem två bronsmedaljer tillsammans med piloten Anna Svärdström i de paralympiska spelen i Tokyo 2020-2021.
Louise och Anna Svärdström fick brons i linjeloppet och i tempoloppet i Tokyo.
Hur ser uppgiftsfördelningen ut?
– Många tror att det bara är jag som trampar, men vi båda gör det. Piloten styr och växlar. Jag kan också styra växeln men vi är så pass synkade nu att det inte behövs. Under linjeloppen är det Anna som fattar de snabba, taktiska besluten. Min uppgift är att memorera banan och trampa allt vad jag orkar, säger Louise.
Under världscupen i tandemcykling sommaren 2018 tog de sig till prispallen två gånger. Sakta men säkert ställdes siktet in på de paralympiska spelen i Tokyo 2020. Louise menar att det är en ambition som har utvecklats över tid.
– Hela ens livsstil påverkas. Det är en lång uttagningsprocess, det krävs dedikation och att man har en tillvaro där det fungerar. När man är två så är det också viktigt att vara överens om att båda ska göra jobbet, säger Louise.
Uppfattningen om att parasport ska vara "lättare" än andra sporter är något som behöver förändras, menar hon.
– Jag tycker att folk är väldigt stöttande, men det är många som inte förstår ansträngningen som krävs av dig. Sverige skulle behöva satsa mer på parasport om parasportlagen ska vara konkurrenskraftiga och få respekten som de förtjänar, säger Louise och fortsätter:
– Det är ingen lek. Man får inte vara med bara för att man vill. Våra starkaste konkurrenter är de som gör det här på heltid. Jag tycker att parasporten förtjänar mer och hoppas att det blir så, slår hon fast.
Louise får inte vila länge. Drömmen om att åka på nästa paralympiska spel i Paris bygger på att hon får tillräckligt med poäng under vårens tävlingar – och hittar en ny pilot, då Anna Svärdströms idrottskarriär börjar lida mot sitt slut.
– Anna har tävlat nationellt under hela vår satsning. Det har gått väldigt bra och för några år sedan kammade hon även hem ett guld och ett silver i veteran-VM i cykling för hennes åldersklass. Det ställs massor av krav på piloten, som behöver vara en duktig cyklist och ha erfarenheter sedan tidigare. I och med att vi förlorade ett år i pandemin gäller det att komma ut och leverera redan i vår. Jag måste hitta minst en pilot till innan dess, säger Louise.
Louise tränar 1-2 pass, 6 dagar i veckan.
Hur återhämtar du dig?
– Jag umgås med familj och vänner. Tränar med känsla istället för prestation och ger mig själv tid att inte övereffektivisera allt, inte planera varenda minut. Det är en balans som man får lära sig. Klart det är mycket att plugga heltid och idrotta samtidigt. Men jag tror det är sunt att hela livet inte går ut på cyklingen. Går träningen dåligt, då går det kanske bra i skolan och tvärtom. Hela min identitet faller inte med träningen, menar hon.
Vad motiverar dig till att fortsätta?
– Huvudmotivet är inte att stå överst på pallen – trots att det såklart vore väldigt kul. Jag fokuserar mer på att testa mina gränser, våra gemensamma gränser, och se hur långt det räcker. Jag är inget fysiskt under. Styrkan ligger i min förmåga är att följa en plan och tugga på. Jag har ett tjockt pannben, skrattar Louise.
Frihetskänslan som kommer med att cykla är ännu en drivkraft.
– Jag har alltid gillat fart. Att sitta på cykeln där det går fort och sätta min tillit till piloterna är en fantastisk känsla. Det är också fint att få dela framgången med varandra, då tandemcykling är en lagsport. Det går inte att köra sitt eget race bara, säger hon.
Cyklisten Louise Jannerings ambition är att bygga ett meningsfullt yrkesliv parallellt med idrotten. Nu väntar masteruppsats i Stadsvetenskap, med inriktning mot utvecklingsstudier, välfärd och biståndspolitik.
Efter intervjun tar vi oss ut i septembermorgonen. Hon håller fingertopparna mot min armbåge och jag leder henne in på gräsmattan, där ljuset slagit sig ner genom träden. Hon släpper taget om mig och lyfter istället upp de två bronsmedaljerna. Förhoppningen är att de inte blir de sista medaljerna från Paralympics som hon kommer hem med.
Utöver de regelbundna träningarna kommer fokuset att riktas mot hennes masteruppsats i Stadsvetenskap, med inriktning mot utvecklingsstudier, välfärd och biståndspolitik. Det är framtiden som får utvisa vad som kommer härnäst, menar Louise. Under tiden laddar hon om inför nästa paralympiska spel.