Lösning på gång i vårdkonflikten
Nästa vecka kommer sannolikt vårdstrejken att upphöra. Det så kallade supervarslet, mot universitetssjukhusen nu på torsdag, är lagt så att det nästan inte kan utlösas.
Hittills har varken fack eller arbetsgivare rört sig en millimeter från sina slutbud. Men med det skarpa läge som råder när 29 maj närmar sig kommer säkert Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att sockra sitt bud en smula. Och Vårdförbundet, med sinande strejkkassa, kan acceptera utan att förlora ansiktet.
Strejker av gammalt snitt, med nedlagt arbete och plakat utanför arbetsplatsen, är ovanliga i dag. Att det är Kommunal och Vårdförbundet som märkts mest under 2000-talet är ingen slump då strejker i den privata sektorn knappt förekommer längre.
Konflikter är minst lika vanliga på den privata sidan, men så fort det närmar sig arbetsnedläggelse kommer plånboken fram. Även en övertidsblockad är kännbar i branscher med knivskarp konkurrens. Och om strejk verkligen bryter ut blir det snabbt uppenbart för de strejkande att de egna jobben hotas. Båda parter har med andra ord all anledning att skriva på ett avtal.
Skillnaden blir tydlig om man jämför vården med flyget. Kabinstrejken på SAS för snart ett år sedan varade i fyra (!) dygn (sjuksköterskorna går snart in på sjätte veckan). Strejken ska ha kostat SAS cirka 100 miljoner kronor samt skadat anseendet för bolaget. Personalen vidkänns fortfarande stora nedskärningar, vid sidan av konjunkturen nämns strejker (läs fyradagarsstrejken) som en av orsakerna.
Å ena sidan har facken här en närmast avundsvärd situation, då man kan utöva utpressning mot arbetsgivaren. Å andra sidan riskerar man att arbetskamraterna förlorar jobbet.
I vården riskerar man egentligen ingenting. Därför kan man också tillbringa dagarna med att "prata om ingenting" med medlarna, som en av förhandlarna uttryckte det. När strejken är slut går man tillbaka till sin avdelning, förhoppningsvis med lite mer i lönekuvertet.
Arbetsgivaren SKL förlorar heller inte mycket på att personalen inte går till jobbet en period. Inte vinner de så mycket heller som det hävdats. Det kostar att planera om och kring strejken och efteråt finns det mycket att ta igen, behandlingar och operationer som måste utföras på obekväm tid. Och förlorar man något ersätts det från landets största kassakista, skattebetalarnas pengar.
Inte mycket skäl att skriva på avtal, alltså. Men någon gång måste det ändå ta slut och kanske är det sju veckor som är gränsen. Gränsen för vad alla orkar med, när nyhetens behag lagt sig för omgivningen och engagemanget börjar tryta. Så var det vid förra vårdstrejken 1996 och så är det kanske igen. I mitten av nästa vecka får vi se.
ANALYS
Så jobbar vi med nyheter