Det är förmiddag och Simon Engvall har precis kommit in med Upptåget till perrongen vid centralstationen i Uppsala. Passagerare väller ut från tåget och nya går på. Snart ska han köra tillbaka upp mot Gävle igen.
I sju år har Simon Engvall arbetat som lokförare. Det var redan under hans första månad i arbetet som han råkade ut för att köra på en person som satt mitt ute på järnvägsspåret.
– De hade ringt mig innan och berättat att det rörde sig folk ute i spåret. Eftersom jag var så ny förstod jag inte att det handlade om självmord, men jag tog det lugnt och körde långsammare på sträckan, säger Simon Engvall.
Det hade hunnit bli mörkt ute. Trots att Simon Engvall körde långsamt hade han inte en chans att bromsa när en människa plötsligt dök upp i tågets strålkastarljus på spåret.
– Helt plötsligt satt personen bara där. Allt gick så fort, jag bromsade in och hann knappt tänka. Tågvärden som satt bredvid mig berättade efteråt att jag ropade: "Fan", men jag har inget minne av det.
Simon Engvall blev genast tagen ur tjänst. Han fick tillgång till en kamratstödjare att prata med, en annan lokförare som gått särskild utbildning i att stötta tågpersonal vid olyckor.
– Jag ville bara komma bort från tåget efteråt. Då bodde jag ensam och ambulanspersonalen tyckte inte att jag skulle åka hem och sitta själv så istället fick jag skjuts hem till min mamma. Stödet jag fick var bra. Allt fungerade som det skulle.
Dagen efter händelsen träffade Simon Engvall sin kamratstödjare och pratade ut om det som hänt. Han fick även träffa en läkare från företagshälsovården, vars uppgift var att bedöma när han var redo att arbeta igen. Olyckan inträffade på en måndag och redan på fredagen fick Simon Engvall börja köra tåg igen. Han understryker dock att det var han själv som ville det. Det fanns inga påtryckningar från företagets håll att han skulle börja arbeta igen så tidigt efter händelserna.
– Det var viktigt för mig att snabbt få börja köra igen. Jag ville inte sitta hemma för länge.
Till en början var det en annan förare med i hytten när han körde. Efter en vecka kände Simon att han klarade av att köra ensam.
– Det första tåget jag fick köra ensam var samma fordon som jag körde när det hände. Det regnade och var mörkt ute. Då fick jag rysningar och var väldigt spänd, men med tiden kunde jag slappna av mer. En sak som förändrades var att jag innan olyckan bara tänkte "idioter" när jag såg någon springa i spåret, men efteråt fick jag väldigt mycket mer puls när jag såg spårspring.
Även om självmordet var en omskakande händelse har han inte mått särskilt dåligt av det.
– För mig var det tydligt att jag inte kunde göra något. Det gick inte att förhindra, så jag har inte känt någon skuld. Men jag har ingen aning om hur jag skulle reagera ifall det händer igen. Det är svårt att förbereda sig på, även om vi pratade om det under utbildningen. En kollega hanterade det väl första fyra gångerna det hände, men efter den femte ville han aldrig mer gå upp i ett tåg.
Vad tänker du kan göras för att minska självmorden?
– Det går ju inte att bygga in hela järnvägen, så jag tänker att det handlar om att arbeta förebyggande. Det finns många människor med psykiska problem och samhället måste se till att de aldrig behöver hamna i läget att de faktiskt tar livet av sig, säger Simon Engvall.