Det är sista dagen på Rasbo kulturvecka och på en bänk sitter Ewert Ljusberg och röker en smal och slarvigt handrullad cigarett utan filter. Den en gång svarta kepsen är solblekt och i fickan på skinnvästen ligger ett fickur, med kedjan fasthakad i ett knapphål.
Han kan vara den sista stora vistolkaren som ännu är i livet.
– Det är inte riktigt sant. Eller jo, den siste tolkaren ja, eftersom Finn Zetterholm sjunger egna visor, säger han.
Snart ska han upp på scenen, eller snarare backen, på Gåvsta Gammelgård. Det här är sommar-Sverige när det är som bäst, tycker han – utomhus och grönska. Men vädret är kylslaget och regnet hänger i luften.
Ewert Ljusberg berättar att han tycker mycket om bygdegårdar.
– De är viktiga samlingsplatser, framför allt i våra tider med den narcissism som breder ut sig. Vi har många vänner på Facebook, men vi umgås inte längre. Det är viktigt att prata med varandra.
På sin hemsida kallar han sig visbrytare och dunderhållare, en lek med ord.
– Jag bryter väg åt visan, den har fantastiska berättelser som måste fram. Och jag vill vara oförutsägbar, som Donald Trump. Jag kastar mig mellan tragik och komik för att hålla publiken alert.
Det gör han sannerligen. Publiken skrattar så att de får torka imma på glasögonen. Kanske bidrar den höga luftfuktigheten lite också.
När den store vistolkaren kört hårt i en timme greppar Manda Björling, ordföranden i hembygdsgillet, mikrofonen och annonserar att det finns mer tårta och kaffe.
– Om vi tränger ihop oss där inne blir det varmt också, säger hon.