Häromveckan diskuterade man återigen vargfrågan i SVT:s Debatt, den här gången med utgångspunkt i att en jakt- och sällskapshund blivit dödad av en varg utanför Norrtälje. En av deltagarna i programmet beskrev händelsen som en ”familjetragedi”. Men någon måtta får det väl ändå vara? Ibland måste man kalla saker för deras rätta namn. Att det är sorgligt att förlora ett älskat husdjur betvivlar jag inte för en sekund. Men en tragedi? Knappast.
Det är heller vanligtvis inte en tragedi ens när människor dör. Döden är smärtsam och sorglig och svår, var och när den än uppträder. Skräckinjagande och obegriplig kan den också vara. Men allt som oftast en naturlig del av vår tillvaro, och i egenskap av sådan inte direkt tragisk. Det blir tydligt också i frilansjournalisten Lena Friblicks och UNT-reportern Elin Sandows bok Dagen då döden kom, som samlar sorgeberättelser från mer eller mindre kända svenska personer. Och då rymmer den här boken ändå flera berättelser där döden faktiskt varit en tragedi – förlusten av ett barn, självmord, tsunamin i Thailand, sjukdomar som tagit alltför unga människor alldeles för tidigt. I de här fallen kan det vara relevant att faktiskt tala om familjetragedier.
Ändå är det så få av de sörjande i boken som gör det. Här förekommer nattsvart förtvivlan, sorgesår som aldrig tycks vilja läka ihop, några skopor vrede och vanmakt, men trots detta är Dagen då döden kom en i första hand ljus bok. Det är en bok om ”sorg, men också om livsglädje och inte minst kärlek”, står det att läsa i baksidestexten. Det kan tyckas banalt, men det stämmer faktiskt. De här människorna som alla förlorat nära och kära vittnar om ett svårt sorgearbete, men också om en ödmjukhet som växt i dem och gjort dem mer försonliga mot livet. Ibland rentav starkare. Det är en jobbig bok att läsa, jag gråter minst en gång i varje kapitel, men ändå: den är hoppfull.
Man kan som kritiker förstås inte gå in och recensera enskilda människors upplevelser av hur det är att förlora en älskad människa. Det går inte att tycka något om hur en medmänniska sörjer – det bara är. Men som helhet betraktad är Friblicks och Sandows bok ett hedervärt projekt. Inte bara kan den fungera som hjälp för människor som befinner sig i egen sorg och saknad – den för oss också närmare förståelsen för att döden är livets självklara ändhållplats i en tid då beröringsskräcken för döden, parat med föraktet för gamla, sjuka och svaga, kanske är större än någonsin. Vi lever inte med döden närvarande som vi gjorde tidigare. Att ha sett en människa dö är ytterst ovanligt i dag. Jag tror det är en brist.
Bokens allra sista text är kanske dess vackraste. KG Hammar berättar om sorgen efter hustrun Inger, som gick bort i bröstcancer efter många års kamp. För honom är inte sorgen, hur svår den än är, något tragiskt. Istället är den det yttersta beviset för att vi upplevt något fantastiskt med en människa vi älskat. ”Sorg är kärlekens pris”, säger han. Precis så enkelt och så svårt är det.