Den smala grusvägen slingrar sig genom en av Upplands troligen mörkaste granskogar. Men precis när man börjar fundera på om detta verkligen kan vara rätt väg till gården Sunnansjö öppnar sig landskapet. Vyn är bländande vacker. Mitt i försommargrönskan ligger ett falurött 1800-talstorp bara ett par hundra meter från en solglittrig sjö. Det enda som saknas är några kor som betar, annars är bilden av svensk jordbruksidyll komplett.
Korna ska vi dock återkomma till.
Journalisten Ann-Helen Meyer von Bremen, klädd i blommig skjorta, jeans och gröna gummistövlar kommer gående från sjön där hon poserat för UNT:s fotograf. Sedan två år tillbaka är Sunnansjö gård hennes och maken Gunnar Rundgrens hem. Men att flytten skulle gå just hit efter att ha bott 25 år i lägenhet i Årsta i Stockholm var inte självklart.
– Jag tänkte ”Herregud, var är jag? Kommer det att komma ut en björn från skogen och ta mig?” Sen öppnade det upp och det var så jäkla vackert. Jag blev väldigt glad, berättar Ann-Helen Meyer von Bremen.
Vi befinner oss på den uppländska landsbygden cirka tre mil från Uppsala. Inte långt härifrån ligger lilla samhället Järlåsa och ett par mil söderut ligger Örsundsbro. Vägen hit från Sveriges fjärde stad går genom Uppsalaslättens öppna jordbrukslandskap, men de sista kilometrarna förändras omgivningen och skogen tätnar.
Här har det öppna landskapet långsamt försvunnit, en trend som är tydlig i hela Sverige. Totalt har åkermarken minskat från 3 miljoner hektar 1970 till 2,6 miljoner 2016, visar färsk statistik från Jordbruksverket. Även betesmarker och slåtterängar minskar över tid, samtidigt som antalet mjölkbönder blir allt färre.
– Trenden med närodlat är jättebra, många bönder startar egna små mejerier och säljer kött och grönsaker, men när den stora massan mjölkbönder försvinner påverkar det även dessa mindre producenter, det tänker man inte alltid på. Underlaget för avel blir sämre, slakterierna blir färre och dessutom försvinner växtförädlingen, och det är jätteallvarligt, säger Ann-Helen Meyer von Bremen.
Ann-Helen Meyer von Bremen ser jordbruket som ”matens vagga” och anser att det är en av våra allra viktigaste framtidsfrågor. Inom jordbruket möts frågor om miljö, klimat, naturvård, kretsloppet mellan stad och land, matkvalitet, hälsa, ekonomisk fördelning och utveckling i tredje världen.
I flera år har hon och Gunnar Rundgren, själv före detta bonde och medgrundare av organisationen KRAV, skrivit, debatterat och föreläst om villkoren för mat- och jordbruksindustrin. Det är ingen överdrift att påstå att paret brinner för ett hållbart jord- och skogsbruk som bygger på lokala förutsättningar i stället för världsmarknadens villkor.
Men på Sunnansjö gård vill de nu gå från ord till handling. Här odlas ekologiska grönsaker för fullt i växthus och land, i kryddträdgården framför bostadshuset syns både timjan, rosmarin, lavendel. Tanken är att skapa en plats där ekologisk odling och djurhållning förenas med andra människors törst efter praktisk och teoretisk kunskap om hållbart lantbruk.
– Vi visste tidigt att vi ville anordna föredrag och seminarier kring mat och lantbruk och Gunnar visste att han ville odla grönsaker, men vi har funderat mycket på vad vi ska ha ytterligare för verksamhet på denna gård som egentligen är för liten för att bedriva jordbruk.
Hon skrattar när hon tänker på alla planer de haft.
– Vi har diskuterat äppelodling, kräftodling, öltillverkning och betande vattenbufflar.
Ann-Helen Meyer von Bremen växte upp på den värmländska landsbygden på en plats inte helt olik Sunnansjö gård. Hon har alltid gillat att skriva och läsa och i 7–8-årsåldern brukade hon ägna regniga sommardagar åt att göra egna tidningar. De innehöll nyheter och noveller och hennes mamma var hennes enda prenumerant. Journalistbanan började redan i slutet av 70-talet. Ann-Helen, som gick i gymnasiet och var punkare, frågade en dag lite kaxigt en lokal reporter på Säffletidningen varför han aldrig skrev om deras ungdomsförening där hon brukade hänga. ”Gör det själv”, blev svaret. Det gjorde hon och tidningen publicerade. Hon var då 15 år.
Det dröjde inte länge förrän en äldre dam som läst artikeln hörde av sig och undrade om inte Ann-Helen kunde skriva något om den kyrkliga pensionärskören. Under gymnasiet blev det många artiklar publicerade i Säffletidningen, både i rollen som frilansare och reportervikarie på helger och lov.
– Jag fick ett otroligt stort ansvar, även fast jag bara gick i gymnasiet och var halvpunkare. Jag skrev om allt möjligt och fick ett oerhört förtroende från redaktionen och lärde mig verkligen jobbet från grunden, det var fantastiskt.
I boken ”Makten över matkassen”, som Ann-Helen Meyer von Bremen skrivit tillsammans med Anders Ingvarsson, skildrar författarna konsumenternas roll gentemot den globala matindustrin. Exemplen på hur lite vi konsumenter känner till om den industriella matproduktionen är många. I kapitlet ”Hästen som blev lasagne” beskrivs den uppmärksammade matskandalen för några år sedan då livsmedelsföretag från 15 olika europeiska länder sålde lasagne som innehöll hästkött utan att det syntes i innehållsförteckningen. Lasagnen producerades i en stor skala i Luxemburg och hästråvaran visade sig bland annat komma från rumänska slakterier.
Dagarna innan den här intervjun kommer ett larm från Världsnaturfonden (WWF) att inte köpa kyckling från Thailand på grund av att de thailändska kycklinguppfödarna använder för mycket antibiotika. Ann-Helen Meyer von Bremen känner sig kluven inför nyheten.
– Å ena sidan är det bra att problemet med antibiotika uppmärksammas, å andra sidan blir jag lite trött på att det saknas en helhetssyn och att vi bara pratar om en fråga i taget. Nu hamnar den thailändska kycklingen i fokus. Men det finns många skäl att inte äta industriellt uppfödd kyckling, till exempel djurhållningen och de dåliga villkoren för producenterna. Jordbruk och mat griper in i så mycket och vi måste få ett bredare synsätt på de här frågorna.
– Dessutom smakar ju kyckligen ingenting, vi skulle lika gärna kunna äta en toffel. Och det är samma problem med den odlade laxen.
Hur är du själv som matkonsument?
– Jag köper alltid ekologisk mat och sedan vi flyttade hit har vi successivt börjat handla kött, korv och ost från småproducenter häromkring i Fjärdhundraland. Det är jättetrevligt, men jag tror också att det är så vi konsumenter måste handla i framtiden, hoppa över Ica och Coop och köpa direkt av bonden och på det viset komma närmare maten. Vi odlar det mesta av grönsakerna själva och fiskar gädda och abborre i sjön.
Och så var det det här med korna. Vi går ner till sjön där paret nyligen dragit igång ett betesprojekt som de kan förverkliga tack vare ett femårigt restaureringsbidrag från EU. Här ska sly och skog tas bort för att sedan med hjälp av betande kor återställa tio hektar av strandängarna som de såg ut på 1950-talet.
– Snart ska vi sätta upp stängsel och i början av juli kommer korna. Det är väldigt kul. Vi ska forma ett stycke natur med hjälp av korna och sedan se vad som händer med de här små biotoperna, säger Ann-Helen Meyer von Bremen.
Nästa steg på Sunnansjö gård är att renovera ladugården för att kunna ordna konferenser och erbjuda mat och eventuellt också övernattning. Förhoppningen är att intresset för bra mat, eget odlande och hållbart jordbruk ska locka hit engagerade konsumenter och som kanske vill ägna en halvdag åt att ta hand om odlingar och kor.
Ann-Helen Meyer von Bremen tittar nöjt ut över de framtida ängarna.
– Jag tror att många människor skulle vilja leva så här, men de törs inte. Det finns en stark längtan till landet och det är många som är intresserade av mat och hur maten blir till.