Liberalismen och bofinken
När Bengt Westerberg som socialminister bland annat drev igenom den stora handikappreformen hånades han i Svenska Dagbladet (5/8 1993) för själva ambitionen att förena marknadsekonomi med social reformpolitik. Att driva sociala reformkrav var antingen billigt väljarfrieri eller ett svek mot en förmodad borgerlig opinion som skulle anse att låga skatter och mindre offentlig sektor var svaret på alla politiska problem. Angreppet var på sätt och vis en spegelbild av en attack från Socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson några år tidigare: Westerbergs hjärna var "felprogrammerad" eftersom han ville stå både för socialt ansvar och för en fri ekonomi.
Den politiska hållning som indirekt beskrivs genom attacker av detta slag är den som i Sverige brukar kallas för socialliberalism och som i hög grad förknippas med Bertil Ohlin, nobelpristagare i ekonomi och folkpartiledare (samt oppositionsledare) från 40-talet till 1967. Som Svante Nycander nyligen konstaterat (i boken Liberalismens idéhistoria) innebär en sådan hållning inte en värderingsmässig avvikelse från någon mer "ursprunglig" liberalism utan har alltid varit en naturlig konsekvens av liberalismens fokus på den enskilda människans möjligheter. Men kan socialliberalismen, precis som bofinken i den gamla talesättet, se ut hur som helst?
Veckan som gått har en debatt uppstått om socialliberalismens rätta hemvist i samtida svensk politik. Orsakerna är dels Folkpartiets landsmöte, dels ett utspel av Miljöpartiets Maria Wetterstrand med innebörden att det nu är Mp som är det socialliberala alternativet i Sverige.
Bertil Ohlins stora bidrag till nationalekonomin handlade om frihandel och en levande insikt om frihandelns fördelar är naturligtvis självklar för varje liberal. Här brister Miljöpartiet på ett påfallande sätt, även om kanske Wetterstrand och några till i ledningen har en mer nyanserad inställning. Också partiets inställning till arbete (friåret!) och det som Ohlin kallade de "välståndsbildande krafterna" har stora brister för den som vill ha fungerande välfärdsssystem också i framtiden. Däremot hör Miljöpartiet tveklöst till de förhållandevis liberala krafterna i samhället i frågor som gäller arbetsrätt, friskolor och andra alternativ till offentlig verksamhet, flyktingpolitik och tolerans. Det finns ingen naturlag som säger att Mp bara skulle kunna ingå i allianser åt vänster. Men alla dessa exempel på liberala drag inom Miljöpartiet är ju också är väl kända Fp-ståndpunkter.
Folkpartiet då? Det är tydligt att partiet nu försöker bredda sin framtoning. Samboendegarantin för äldre anknyter till traditionella socialpolitiska reformteman men kan inte få bli det enda sociala reformkravet. I övrigt återknöt man till ståndpunkter om bland annat skattepolitiken som partiet länge haft men som lagts åt sidan av alliansregeringen. Om detta var socialliberalism på Westerbergs tid så är det naturligtvis detsamma på Björklunds.
Men om syftet var att ge en tydligare "borgerlig" bild av partiet så bör Fp-ledningen tänka en gång till. Ordet "borgerlig" associerar till blockpolitiken som sådan och inte till det politiska budskapet. I sina mer lyckade framträdanden kan Jan Björklund med framgång påvisa att både integrationspolitiken och politiken för kunskap i skolan har starka sociala drivkrafter. Ska partiet lyckas i nästa val så måste det sociala engagemanget lysa igenom ännu starkare - och budskapet måste utvecklas rejält på områden som individens integritet och it-samhällets konsekvenser. Folkpartiets grundläggande hållning går att känna igen från 1976 eller 1993, men nästa val äger rum 2010.
Så jobbar vi med nyheter