Vi har gjort det därför att behovet av en liberal politik är lika stort nu som förr. Men det är också en reaktion mot försöket att måla upp en bild av en diffus ”borgerlig” idétradition.
Vilka konkreta reformer borde då de regeringspartier som kallar sig själva liberala ta strid för? Till att börja med måste de vara breda till sin karaktär, de får inte vara begränsade till den ena eller andra förgreningen av den liberala ideologin. För att uppnå denna bredd måste de nödvändigtvis ta avstamp i de mest grundläggande värderingarna: individens rätt, viljan att förena en fri ekonomi med socialt ansvar, öppenhet mot omvärlden, ett ständigt framåtblickande och en vilja att ifrågasätta och bryta mot normer.
Regeringens riktiga, men ibland väl tekniska, fokusering på budgetbalans och strävan efter att öka arbetskraftsutbudet måste kompletteras med en politik för företagande. Visst är det viktigt att fler arbetar, men var ska de arbeta? Utbudspolitiken blir bara riktigt framgångsrik när den kombineras med fler företag villiga att anställa. Få saker kan dessutom så konkret stärka individens självständighet som en politik som får fler att starta och driva företag.
Regelförenklingar, snabbare tillståndsprocesser och generellt sett mindre byråkratiska hinder borde vara det ena benet av en sådan politik, en reformerad arbetsrätt och en rörligare arbetsmarknad det andra. Kombinerat med en allmän a-kassa där de inledande ersättningsnivåerna är höga, men där det finns en tydlig bortre parentes, borde detta heller inte leda till en otryggare arbetsmarknad eller en svagare ställning för arbetstagarna.
För ett liberalt parti måste också den fria rörligheten vara mer än bara vackert tal. Tillsammans med Miljöpartiet har regeringen öppnat för arbetskraftsinvandring. Det är den lätta delen. Men den fria rörligheten omfattar också dem som inte har ett arbete. Det handlar om att värna asylrätten som princip, om den moraliska skyldigheten att hjälpa människor i nöd.
Det handlar också om att slå värn om alla människors rätt att också tillfälligt vistas i Sverige, när det inte strider mot EU-regler eller svenska lagar. När många vill köra romer på porten för att de ägnar sig åt tiggeri eller bara för att de råkar vara romer, då borde den liberala ståndpunkten vara självklar.
Och även om målet är att alla ska kunna försörja sig själva – inget stärker individens oberoende mer än en säker inkomst – ser vägen dit olika ut för olika människor. En liberal politik måste vara en röst också för dem som inte tillhör en stark intressegemenskap, inte har en stark familj att luta sig emot eller som av någon anledning befinner sig i ett utsatt läge.
Detta innebär å ena sidan att trygghetssystemen bör ha individen som minsta gemensamma nämnare, till exempel bör a-kassan vara allmän och inte administreras av fackförbunden. Ersättningar från socialförsäkringssystem ska tilldelas individen, inte familjen. Å andra sidan innebär det att politiken måste sträva efter jämlikhet, men i livschanser, inte utfall. En skola där alla elever, oavsett bakgrund och föräldrarnas ställning, ges goda möjligheter att lära sig är ett exempel på detta.
Liberal politik är ingen exakt vetenskap, men försvaret och frigörandet av individen måste motivera och löpa som en röd tråd genom all frihetlig politik. Det återstår mycket innan det går att sätta likhetstecken mellan regeringens politik och liberal politik. Ansvaret vilar tungt på Alliansens liberala partier.