Libanon måste bort från sekterismen

BEIRUT (UNT). När jag förra söndagen landade i Beirut stod det klart att presidentvalet, som skulle hållas följade dag, än en gång hade skjutits på framtiden. Spänningen ökade sedan påtagligt för var dag. Regeringsarméns posteringar blev allt tätare och böneutropen ekade över folktomma gator "down town", där förtvivlade restaurangägare försökte "kasta in" oss i tomma lokaler: Här anses för farligt att vara.
Människor i det kosmopolitiska, pluralistiska Beirut är trötta, bittra och uppgivna. Staden ligger delvis i ruiner efter förra sommarens krig mellan Israel och Hizbollah - och återuppbyggnaden efter inbördeskriget 1975-1990 är långtifrån färdig. Ekonomin är körd i botten. Tonåringar jag talar med ser ingen framtid i hemlandet och vill emigrera. Ledarsidorna tecknar domedagsstämning och mardrömsscenarior.

En natt står det tanks vid vårt hotell i Hamra. På torsdagen utbryter strider mellan Fatah och Hamas vid ett av Beiruts många flyktingläger.
Kvarteret runt 14-marsalliansens ledare Saad Hariris bostad är sedan länge avspärrat, och nere vid Cornishen sitter 41 parlamentsledamöter barrikaderade på ett hotell sedan september. Sex syrienkritiska parlamentsledamöter från regeringskoalitionen har mördats de senaste två åren.
Parlamentet lär förbli låst även i dag, när man åter skulle ha samlats för att utse ny president efter Émile Lahoud. I elfte timmen tycks ledamöterna ha kört fast i arbetet med att hitta en kristen kandidat som alla grupper kan acceptera. Valet skjuts nu upp en tredje gång och många befarar nytt inbördeskrig. Scenariot liknar 1988, då landet fick två regeringar - en kristen och en muslimsk - och strider utbröt.
"Alla som vill förändra Libanon är i fara." Det säger dr Samir Geagea (uttalas "djadja"), ledare för Libanese Forces, när han tillsammans med hustrun, parlamentsledamoten Sethrada Geagea, bjuder på saft och kakor i sitt välbevakade fort i bergen ovan Beirut. Han, som suttit i fängelse i 11 år för krigsförbrytelser, företräder den styrande 14 mars-koalitionen och säger sig tro på ett starkt, demokratiskt Libanon - utan våld!
När jag frågar honom huruvida hans visioner om demokrati verkligen går att förena med den rådande konstitutionen spärrar han upp ögonen: "Libanon är en demokrati!". Att ändra konstitutionen vore totalt ansvarslöst, anser han. Men så är han också kristen maronit och tillhör den grupp som förfogar över presidentposten i ett land med en växande majoritet av shiamuslimer.

Hizbollaledaren Hassan Nasrallas tv-tal förra måndagen utlöste starka reaktioner i Libanon. I hotfulla ordalag krävde han en president som representerade en majoritet av befolkningen. Det är förstås inte särskilt ansvarsfullt att skärpa motsättningarna mitt under landets farligaste kris sedan 1975. Å andra sidan är det hög tid att börja följa Ta'if-avtalets anda och arbeta för att avskaffa konstitutionens tvångströja. Demokratin måste stärkas, genom att politiken överordnas sekterism och klanpatriarkat. Men det avgörande just nu är att akut lösa den ödesdigra presidentfrågan.