– Jag vågar inte riktigt tro att bröstcancern är botad, men oroar mig inte heller särskilt mycket för om den kommer tillbaka. Jag flyter med. Än så länge stämmer i alla fall orden So far, so good, som jag lät tatuera in över revbenen under brösten för några år sedan, säger hon.
Mona Björklunds bröstcancer upptäcktes efter att hon hade sökt vård för en knölighet i högra bröstet En mammografiundersökning följd av ett vävnadsprov bekräftade att knöligheten som hon hade känt var en cancertumör.
– Samtidigt som det var ett chockbesked var jag inte direkt överraskad. Min mamma fick bröstcancer redan när hon var 32 år, sju år yngre än jag var då. Dessutom hade jag något år tidigare haft en förändring som bedömts som mindra allvarlig i samma bröst, säger hon.
Grundbehandlingen vid bröstcancer är kirurgisk. För de flesta kvinnor med bröstcancer räcker det med att operera bort tumören i bröstet, ofta kompletterat med en längre tids tablettbehandling med ett läkemedel för att förebygga återfall, för att bota sjukdomen.
För Mona Björklund blev behandlingen efter bröstcanceroperationen på Samariterhemmet i Uppsala i början av december 2010 betydligt mer omfattande än så. Inför intervjun har hon skrivit ner en lista över de viktigaste undersökningar och behandlingar hos genomgått. Den innehåller mer än 20 punkter.
Vid en bröstcanceroperation tas oftast också ett prov från en lymfkörtel, den så kallad portvaktskörteln, i armhålan. Om det finns cancerceller i portvaktskörteln opereras också resten av lymfkörtlarna i armhålan bort och undersöks.
– Så var det i mitt fall. När jag vaknade efter narkosen hade jag ett dränage från den opererade armhålan. Dagen efter berättade en läkare att jag hade spridd cancer. Nio av tio undersökta lymfkörtlar hade innehållit cancerceller, berättar Mona Björklund.
Om bröstcanceller har spridit sig till lymfkörtlarna i armhålan finns påtaglig risk för att de också spridits vidare till andra delar av kroppen. Det hade de, visade den uppföljande undersökning med datortomografi, skiktröntgen, som gjordes några dagar efter julaffton. Vid ett läkarbesök på Akademiska sjukhusets cancerklinik några veckor senare fick Mona Björklund veta att hon hade flera små tumörer levern och lungorna.
– Det kändes helt overkligt och otroligt jobbigt, speciellt som läkaren berättade att jag hade en särskilt aggressiv form av bröstcancer som kallas för HER2-positiv. Jag hade aldrig hört talas om något som heter HER2, jag visste inte ens att det finns olika sorters bröstcancer, säger Mona Björklund.
Her2 är ett protein som cancercellerna själva tillverkar och som hjälper dem att försöka sig. Ju mer av detta protein som finns på ytan av cancercellerna, desto mer aggressivt brukar de växa och desto högre är risken för att de, som i Mona Björklunds fall, ska avsätta dottertumörer i andra delar av kroppen.
Om hon hade fått diagnosen tio år tidigare hade prognosen varit mer än dyster. Då dog hälften av alla kvinnor med spridd HER2-positiv bröstcancer inom loppet av cirka 1,5 år. Inte ens en tuff cellgiftbehandling kunde knäcka dottertumörerna.
I dag lever över hälften av patienterna med den cancerformen efter fyra år och även om läkarna undviker att tala om bot finns flera exempel på kvinnor som lever många år senare än så utan några spår av sin tidigare cancer.
Det som gjort så stor skillnad i prognosen för kvinnor med spridd HER2-positiv bröstcander är läkemedlet Herceptin. Det består av speciella antikroppar som likt en sorts målsökande robotar letar rätt på och fäster vid HER2-proteinerna på cancercellerna. När de gör det stoppar de samtidigt signalen om att cancercellerna ska fortsätta att dela sig.
Några dagar efter att Mona Björklund fick beskedet om dottertumörer i levern och lungorna påbörjades behandlingen med Herceptin. Antikroppsläkemedlet gavs som dropp in i blodbanan via en inopererad så kallad venport som opererats in nedanför nyckelbenet. Sju gånger fick hon också dropp, och däremellan kapslar, med ett cellgift.
Effekterna var dramatiska. En förnyad skiktröntgen och en ultraljudsundersökning efter några veckor visade inte bara att dottertumörerna i levern och lungorna, som förväntat, skulle ha krympt. De hade till och med helt försvunnit.
För att sänka risken för återfall fortsatte behandlingen med Herceptin var tredje vecka, men när alla uppföljande undersökningar fortfarande inte visade några spår av cancer avbröts även den behandlingen efter cirka två år.
Då kom bakslaget.
– Under flera månader hade jag ofta återkommande stark huvudvärk. Så småningom började jag också att se sämre. Men det var först efter att en morgon ha vaknat med sådan yrsel att jag knappt kunde ta mig ur sängen som jag kontaktade läkare, berättar Mona Björklund.
Tidigare uppföljande undersökningar med skiktröntgen hade "bara" omfattat överkroppen, men nu gjordes en datortomografi som också omfattade huvudet. På eftermiddagen 12 juni 2013 hade hon tid för ett läkarbesök om resultaten av röntgenundersökning. På förmiddagen samma dag hade hennes då elvaåriga dotter Elin skolavslutning i Gåvsta kyrka.
– Jag brukar tycka att Den blomstertid är så vacker att jag gråter litet när man sjunger den på skolavslutningar, men den här gången kom inga tårar. Det kändes som om jag inte hade någon egen blomstertid att vänta och att det kanske var den sista skolavslutningen jag gick på, säger Mona Björklund.
Några timmar senare bekräftades hennes farhågor om att huvudvärken och yrseln hade en allvarlig orsak. I ledningscentralen för kroppens rörelsemönster, lillhjärnan, fanns en tre centimeter stor tumör.
Denna gång blev behandlingen tuffare. Efter hjärnoperationen för att avlägsna tumören – som också den visade sig vara en dottertumör från hennes bröstcancer – följde några månaders behandling med ett par olika cellgifter och tio strålbehandlingar av det opererade tumörområdet i huvudet.
– Jag kräktes så mycket under behandlingen med cellgifterna att jag blev inlagd flera dagar på grund av vätskebrist. Men jag tappade inte håret som läkarna sagt att jag kanske skulle göra. Däremot påverkade strålbehandlingen håret, fastän läkarna sagt att den inte skulle göra det. När jag borstade håret efter den sista strålbehandlingen fastnade stora tovor i borsten. Jag brukade ha långt hår, men sedan dess är jag kortklippt, säger Mona Björklund.
Efter nära tre "lugna" år kom ytterligare ett bakslag. En förnyad undersökning med datortomografi visade att orsaken till att hon hade börjat få domningar i höger smalben och ovansidan av foten var tidigare oupptäckta dottertumörer i ryggmärgskanalen. Även denna gång försvann tumörerna med en ny behandling med cellgift och antikroppar mot HER2.
Mona Björklund vet att fler bakslag kan komma, men säger att hon inte tänker särskilt mycket på det.
– Jag bröt ihop när jag fick beskedet att jag hade dottertumörer i levern och lungorna, men det tror jag inte att mina barn eller några andra nära och kära märkte. Ett tag gick jag på stödsamtal som jag erbjudits med en terapeut, men slutade. Några nära vänner fungerar som minst lika bra stöd om jag behöver det, säger Mona Björklund.
Under flera år hade hon en protes som ersättning för det förlorade högerbröstet, men sedan en tid har plastikkirurger byggt upp ett nytt bröst av fett, hud och annan vävnad som hämtats från magen. I dagarna har hon gjort sitt livs andra tatuering, en naturtrogen bröstvårta på det nya bröstet.
– Jag skulle inte vilja ha något silikonbröst, men den här lösningen känns jättebra, säger hon.
Mona Björklund fortsätter tills vidare att få injektioner med Herceptin var tredje vecka. Den här intervjun görs strax efter att hon fått en sådan behandling. Dagen efter kommer ett sms om att hon precis fått beskedet om att hon kommer att bli uppsagd när företaget hon arbetar gör kraftiga nedskärningar.
– Så just nu oroar jag mig mest för hur det ska gå med ekonomin framöver. Förhoppningsvis finns arbetsgivare som motbevisar mina farhågor om att en medelålders singelkvinna som haft bröstcancer inte är världen mest anställningsvänliga arbetskraft, säger Mona Björklund.