– Jag är förstås jätteglad och tacksam över att mina föräldrar fick den här chansen efter att så länge ha kämpat för att få barn. Det är verkligen häftigt och väldigt intressant att man i dag kan göra barn i ett laboratorium. Att jag själv tillkommit på detta sätt har bidragit till att jag valde att studera biomedicin på universitet, säger Mikaela Moberg.
Nästa termin ska hon göra sitt examensarbete på biomedicinprogrammet vid Uppsala universitet. Hon hade gärna velat göra det på Carl von Linnékliniken i Uppsala. Det gick inte att ordna, men det blev i alla fall ett studiebesök på den klinik där mikroinjektion av spermier blev startpunkten för hennes eget liv och bröt föräldrarnas ofrivilliga barnlöshet.
Läkaren Torbjörn Bergh, som var med och grundade Carl von Linné-kliniken 1990, tar emot. Det gjorde han också när Mikaela Mobergs föräldrar, Anders och Cecilia Moberg, kom dit på sitt första besök i början av januari 1995. Det var också han som några månader senare gjorde undersökningen med ultraljud och kunde berätta för dem att de väntade tvillingar.
Innan rundvandringen börjar får Mikaela Moberg träffa några i personalen, däribland sjuksköterskan Ulla Bäckroos. Hon har arbetat vid kliniken nästan ända sedan starten och var med och assisterade när mogna ägg med ett specialinstrument togs ut ur Cecilia Mobergs äggstockar.
– Jätteroligt att få träffa dig. När vi får besök av föräldrar som behandlats här eller av deras barn känner man verkligen att ens arbete är viktigt och gör nytta, säger Ulla Bäckroos när de hälsar på varandra.
Sedan 1995 har flera ombyggnader gjorts och det mesta av utrustningen från den tiden är utbytt mot modernare och mer avancerade apparater och instrument.
Men en del är sig likt. Torbjörn Bergh berättar att gynstolen i ett av behandlingsrummen användes när äggen hämtades från Cecilia Mobergs äggstockar och också efter befruktningen när tre pyttesmå embryon sattes in i hennes livmoder.
Vid en vanlig provrörsbefruktning får spermier tävla med varandra om att tränga in i och befrukta äggen i en odlingsskål. Vid en mikroinjektion däremot får spermierna aktiv hjälp att ta sig in i äggen för att kunna klara befruktningsjobbet.
Torsdag 23 mars 1995, några timmar efter att 13 ägg togs ut och Anders Moberg lämnade ett spermaprov.
I ett laboratorierum sitter embryologen Janet Candell vid ett mikroskop, suger med en tunn glaspipett upp en spermie från provet och för sedan försiktigt in pipetten genom skalet till ett ägg och vidare in i dess så kallade cytoplasma.
Att ett spermiehuvud är ett par tusendels millimeter brett och ett ägg en tiondels millimeter brett säger en hel del om det precisionsarbete som krävs för att hjälpa svaga spermier så långt in i äggen att de ska kunna åstadkomma en befruktning.
Gång på gång upprepar Janet Candell samma procedur tills dess att alla äggen försetts med varsin spermie.
Torbjörn Bergh berättar att denna i dag över hela världen använda injektionsmetod för att befrukta ägg från början tillkom av misstag. Vid en belgisk universitetsklinik testade man att injicera spermier precis innanför äggets skal, i hopp om att de skulle simma vidare därifrån in till cellkärnan och befrukta ägget.
– Ingen trodde att ägg kunde överleva om man injicerade spermier ända in i cytoplasman. Men när detta i några fall gjordes av misstag visade det sig att äggen klarade sig utmärkt och blev befruktade. När den andra metoden inte fungerade satte man i några fall i stället in sådana ägg i livmodern, säger Torbjörn Bergh.
14 januari 1992 föddes världens första barn efter en sådan så kallad intracytoplasmal spermieinjektion, ICSI. Sedan dröjde det inte länge innan också andra började använda samma metod. Akademiska sjukhuset och Carl von Linné-kliniken har sedan början av 1994 använt ICSI för att behandla ofrivillig barnlöshet som orsakas av att mannen har få och dåligt rörliga spermier.
25 mars 1995, efter två dygn i en näringslösning i ett värmeskåp, har sex av äggen utvecklats till pyttesmå embryon. De tre som ser "snyggast" ut sätts in i Cecilia Mobergs livmoder. Denna gång kommer graviditeten igång och 23 november, några veckor tidigare än efter en normallång graviditet, föds tvillingsystrarna Moberg efter ett planerat kejsarsnitt vid Akademiska sjukhuset.
I en liten anteckningsbok har Mikaela Moberg skrivit ner frågor som hon tar upp under rundvandringen. En av dem gäller dagens rutin att nästan aldrig sätta tillbaka mer än ett embryo, inte flera som när hon och Amanda blev till.
Torbjörn Bergh förklarar att man följer regler som Socialstyrelsen utfärdade 2003, just för att undvika tvillinggraviditeter eftersom de ökar riskerna för att barnen föds för tidigt, har låg födelsevikt och andra komplikationer.
Han berättar också att ett aktivt utvecklingsarbete lett till att chanserna att få barn vid ett behandlingsförsök med ett embryo är högre i dag än för några år sedan, och minst lika höga som när det var rutin att sätta in flera embron per behandlingsförsök för ett par årtionden sedan.
– Jag kan förstå att man vill undvika komplikationer, men samtidigt känns det konstigt att tänka sig att Amanda eller jag inte hade funnits om man bara använt ett embryo. Även om vi har väldigt olika personligheter har det alltid varit en stor trygghet att ha varandra. På sätt och vis tycker jag att föräldrarna borde få påverka om de vill sätta tillbaka fler än ett embryo. Om det var jag och min partner som befann oss i den situationen skulle vi vilja ha så stor chans som möjligt att få barn, men som sagt samtidigt kan jag förstå dilemmat med det hela, säger Mikaela Moberg.
Så länge hon minns har Mikaela Moberg känt till att hon är ett "ICSI-barn" och hon har varit öppen med det inför andra.
– De flesta har tyckt att det är rätt häftigt att man kan befrukta ägg i ett laboratorium för att få barn. Bara ett par gånger i grundskolan hände det att någon retades och sa att vi inte var riktiga tvillingar utan hade fuskat oss till det. Men det var inget jag tog åt mig av, jag har alltid känt mig säker på hur jag känner kring mig och Amanda, säger hon.
I dag är mikroinjektion av spermier världen över en rutinmetod för behandling av ofrivillig barnlöshet när mannens spermier inte klarar att på egen hand ta sig in i och befrukta äggen. Av de mellan 3 000 och 4 000 "provrörsbarn" som årligen föds i Sverige har nära hälften tillkommit med hjälp av ICSI-metoden.
I februari 1998 fick tvillingarna Moberg en lillasyster, Emma, också hon efter en ICSI-behandling. Så här i efterhand, när flera miljoner barn kommit till världen med hjälp av ICSI, känns det nästan mer märkvärdigt att Anders och Cecilia tre år senare fick en fjärde dotter helt utan någon sådan hjälp.
– Läkarna hade visserligen aldrig totalt dömt ut mina spermier, så jag visste att det trots allt fanns en ytterst liten chans att de skulle fungera naturligt. Att åtminstone en spermie gjorde det så att Cissi blev gravid med Hanna kom ändå som en jättestor, men samtidigt väldigt glad överraskning, säger Anders Moberg.