Lettlands kris ger möjligheter

Letterna är världens näst mest pessimistiska folk, läser jag i den ledande lettiska dagstidningen Diena. För den som följt den senaste tidens rapportering, i lettiska men även svenska medier, ligger det ju annars nära till hands att fråga sig om något folk verkligen kan ha större skäl att vara pessimistiskt än det lettiska just nu.

Får inte statskassan påfyllning av Internationella valutafonden tar pengarna helt enkelt slut om några veckor. Under första kvartalet föll BNP med 20 procent. För att få lån måste budgetunderskottet skäras ned till 5 procent. Det kräver åtgärder av ett slag som det, i synnerhet från välfärdssvensk horisont, är svårt att föreställa sig. Lönesänkningar i storleksordningen 40 procent inom den offentliga sektorn, mer eller mindre strypta statsanslag till praktiskt taget alla verksamheter. Hälften av sjukhusen stängs. Hotell och restauranger är folktomma och försänkta i ett mer eller mindre fullständigt mörker.

Hur blev det så här? För ett år sedan växte Lettland så att det knakade, med hjälp av den högsta tillväxten i Europa. Men sedan körde man rätt in i väggen, och nu befinner sig ekonomin i fritt fall. Den globala finanskrisen utgör förstås en del av förklaringen. När aktiviteten och efterfrågan i ekonomin störtdyker världen över kan ingen förbli opåverkad.
Men det finns även andra orsaker. En utbredd fartblindhet spelade sin roll. Bankerna, de svenska minst av allt undantagna, fortsatte att närmast pracka på folk krediter (i euro), tämligen likgiltiga för frågan om låntagarna verkligen hade råd. Och nu krävs krediterna tillbaka, ofta aggressivt.

Den föregående regeringen, sammansatt av korrumperade och arroganta partier, blundade i det längsta för de väntande obehagligheterna - vilket bidragit till att Lettlands läge är sämre än Estlands och Litauens. När krisen exploderade tvingade president Zatlers fram en samlingsregering under ledning av det tidigare så föraktade oppositionspartiet Jaunais Laiks (Den nya tiden) - som nu med premiärminister Valdis Dombrovskis och finansminister Einars Repse i spetsen tvingas kratsa kastanjerna ur elden.

Det blir ett stålbad, men om de möjligheter till förnuftiga strukturreformer som krisen tvingar fram tas till vara kanske Lettland trots allt så småningom kan gå stärkt ur krisen.