Därför kändes reportaget i SVT:s kulturmagasin Kobra i förra veckan något yrvaket.
Visst var det rätt att kritisera hur katolska kyrkans mest konservativa delar helt ohistoriskt försöker lägga beslag på arvet från Solidaritet och visst är det riktigt att det finns en kulturklyfta mellan den religiöst färgade nationalismen och det modernare och sekulära Polen. Men detta är inte precis något nytt. Och inte heller är det något märkligt med att en rörelse som på ett eller annat sätt omfattade nästan hela nationen delades upp i en rad konkurrerande grupper och partier när kampen mot kommunismen var vunnen.
Men om motsättningarna, som flera medverkande i programmet menade, leder till att landets historia inte berättas för nya generationer så är det allvarligt. På det numera övergivna Leninvarvet i Gdansk där Solidaritet föddes sommaren 1980 har konstnären Gregorsz Klaman lyckats göra ett litet museum av Lech Walesas verkstad. Olika föremål har spårats och återförts, men arbetsbänken står på Nobelmuseum i Stockholm och den legendariska muren som Walesa i ett avgörande ögonblick lär ha klättrat över ska rivas, liksom alla byggnader i övrigt. Nu ska varvsområdet bli en modern stadsdel med parker och köpcentra.
Här borde Polens politiker gemensamt gripa in. Leninvarvet är naturligtvis den självklara platsen för ett museum över det kommunistiska Polen. En förebild kan vara Oskar Schindlers emaljfabrik i Krakow som nyligen blivit ett museum över staden under den nazistiska ockupationen. Att gå runt där under några timmar är en storartad upplevelse och historielektion.
Andra förebilder finns i de baltiska länderna, till exempel ockupationsmuséet i Riga som med stor känsla för symbolik är inhyst i en förfärlig sovjetisk betongbunker till byggnad i Gamla stans utkant. Vår egen tids historia är också historia.