Sönernas fängelsestraff har radats upp genom åren och Lena har utvecklat depression och posttraumatiskt stressyndrom på grund av omständigheterna.
Kriminellt liv
– Lever mitt barn? Jag vet inte. Det är en ständig oro om mitt barn utsätts eller utsätter andra för något brott, säger Uppsalabon Lena, som har två söner i 30-årsåldern som lever i kriminella kretsar.
Det skiljer knappt två år mellan bröderna. De har alltid varit överaktiva, vilket började i tidig skolålder. Den äldre har alltid varit där det händer saker. Han planerade och utförde bus. Den yngre tränade mycket sport.
– De slogs en hel del som barn och det blev en märkbar skillnad åt det negativa hållet när deras pappa dog, då var de sex och åtta år gamla, säger Lena, som egentligen heter något annat.
Hon minns första gången hon fick kännedom om att ett brott begåtts. Det var när polisen kom till lägenheten och hämtade äldsta sonen. Där och då trodde hon inte att det fanns någon sanning i anklagelserna om väskryckningar.
– Jag trodde verkligen på honom när han sa att det inte var han. Men det visade sig att så inte var fallet. Det var fruktansvärt. Jag och min syster åkte till Södermanland och lämnade honom på ett hem. Min lilla pojke, 15 år gammal, inlåst. Både jag och min syster grät när vi lämnade honom där.
Fängelsestraffen har sedan radats upp genom åren och Lena har utvecklat depression och posttraumatiskt stressyndrom på grund av omständigheterna.
– Oron är ständigt närvarande. Det räcker med att telefonen ringer från okänt nummer eller att någon plingar på dörren för att få en oroskänsla direkt: “vem är det, vad har hänt?”. Någon kan ju komma hem till mig och leta efter någon av mina söner. Sedan har jag utvecklat ett katastroftänk så även om någonting litet hänt har jag bilden av död eller katastrofer framför mig. Jag lever i ständig oro.
– Som när kriminella är ute efter pojkarna, eller när ena sonen försökte ta sitt liv på häktet, eller när han uttryckt att han inte orkar leva och går på tågspåret och jag inte hittar honom. Den känslan ... Eller när jag mött en av pojkarna i så dåligt skick att jag knappt känt igen honom.
Är det någon skillnad på din oro i dag jämfört med när de var yngre?
– Det är hårdare klimat i samhället nu, kriminella skjuter och dödar varandra för typ ingenting. Så den oron är större, oron att någon ska ta livet av dem helt enkelt. När de var yngre fick jag information om något hänt, det får man inte från dagen de fyller 18 år.
– Mina barn är ute och drar på sig skulder och får ovänner. Båda har råkat illa ut på anstalter. Många gånger har jag pustat ut när de hamnat på häktet, då vet jag var jag har mina barn och att de får mat och att någon håller koll. Den lättnaden har dock gått över när det hänt saker på anstalter, som att ena hamnat i koma flera gånger på häktet eller blivit huggen och misshandlad på anstalt.
"Jag har känt mig ensam och vilsen", säger Lena, som utan framgång sökt hjälp för sina söner.
När ingen lyssnat på Lenas rop på hjälp har hon känt sig ensam och vilsen.
– Jag försökte få hjälp utan resultat. Både i skolan och hemma, så att jag och barnen skulle ha en stabil vuxen att kunna blanda in när det var jobbigt. Att vara åskådare och se på när ens barn går ner sig i droger och kriminalitet har varit fruktansvärt. Att inte nå fram, att inte kunna förhindra det som sker. “Hur gör jag och vem kan hjälpa?”.
Lena tror att det är flera omständigheter som bidragit till att det blev så fel. Det fanns problematik hos kompisar, hos henne själv och barnen. Och området Gränby som de bodde i.
Hon har anklagat sig själv många gånger.
– Jag var ung när jag fick första barnet. Hade jag haft den kunskap jag har i dag så hade jag handlat på annorlunda sätt. Med facit i hand hade jag stridit mer för att de skulle få rätt hjälp redan i småskolan. Jag hade krävt utredningar och hjälp men även tagit barnen och flyttat långt bort.
Ett vanligt uttryck av kriminella när man har åkt fast för ett brott är att säga att det var sista gången det kommer att hända.
– Varje gång hör man det där, och jag tror att just då är det en sanning. Hoppet dör aldrig och besvikelsen blir lika stor varje gång de misslyckas. De har suttit i fängelse många gånger och däremellan varit hemlösa, men när det gäller så kommer pojkarna alltid tillbaka till mig.
Hur tror du dina söners liv ser ut som fem år?
– Om droganvändandet och kriminaliteten fortsätter finns det bara tre vägar att välja; tingshus, dårhus eller bårhus. Om deras beteende inte upphör kommer jag om fem eller tio år att besöka deras gravar.
Lena heter egentligen något annat.