Leka krig i fred

Leka mördarscouter, köra stridsvagn, frysa ihjäl ute i skogen, städa toaletten med tandborstar, eller vad håller de på med egentligen? Kaktus har kollat hur det kan vara att göra lumpen.

Grannbåtarna Göteborg och  Gävle ligger fortfarande vid kajen och väntar på att kasta loss.

Grannbåtarna Göteborg och Gävle ligger fortfarande vid kajen och väntar på att kasta loss.

Foto: Klara Hussénius

Uppsala2005-11-30 00:01
När Kaktus följde med Johan Rosén på hans mönstring i maj 2003 visste inte heller han riktigt vad han gav sig in på. Hans titel blev i alla fall elektrotekniker, plutonbefäl inom flottan, och i oktober förra året ryckte han in på en 15 månaders lång värnplikt. Vi har följt upp honom under en heldag i Stockholms skärgård.

07.40. Båten vi kliver in i består av tre våningar, den är 57 meter lång, 19 meter hög från vattenytan och sju och en halv meter bred. Vi klättrar ner för en trappa med minimala trappsteg och står med ett par centimeters mellanrum öga mot öga med några ur besättningen som vi hälsar på. Korvett typ Göteborg, som båten heter, har en förmåga att få en att känna sig i vägen precis överallt.
— Som ni märker är det en ganska liten båt med mycket folk, säger löjtnant Johan Guggenberger, som guidar oss runt.
— Ni kommer att höra en hel del uttalanden om att båten brinner och håller på att sjunka, men kom ihåg att allt är övning, förklarar han, innan han hejdar sig och ropar:
— Karlsson! Vet du var 23:an är?

08.00 kastar båten loss och vi träffar 23:an, eller furir Johan Rosén, som varit på båten sedan april. De första åtta veckorna genomförde han sin grundutbildning i Karlskrona, sedan en yrkeskurs på fyra månader. Efter att ha tagit sin maskinistexamen är han nu på båten, som just nu åker runt i Stockholms skärgård.
— Jag har ansvar för allt det tekniska. Det är allt ifrån att jobba i maskinrummet till att byta en glödlampa. Det kan vara ganska stressigt, säger Johan.
— Men att jobba här på båten är som ett riktigt jobb. Vi har en säng att sova i och ligger inte ute i skogen, säger Johan belåtet.
Han förklarar att det just nu springer omkring brittiska officerare på båten som ska kolla att de sköter sig och utbilda det svenska teamet i skyddstjänst.
— Många tror att försvaret arbetar emot andra länder, men försvaret går ju ut på att bibehålla freden. Vi ska samarbeta med de andra nationerna, därför har vi mycket att göra med dem, säger Johan.

08.15 går Johan för att pyssla i maskinrummet igen, och överlämnar oss till furir Jonas Rydmarker i skyddscentralen, ett lagom flashigt rum helt färgat i mörkt trä och blått. Två tavlor på vår kung och drottning är blickfånget.
— Härinne samlas alla som inte arbetar för tillfället. Vi har till exempel till uppgift att släcka bränder om det skulle behövas, säger Jonas Rydmarker.
Han är systemtekniker och jobbar i stridsledningscentralen, rummet med en massa datorer som vi inte får fotografera i. Han ska hålla koll på alla båtar runt omkring.
När båten är ute och åker jobbar man i sextimmars-skift. Man jobbar sex timmar, är ledig sex timmar, jobbar tre timmar, är ledig tre, jobbar sex, är ledig sex och så vidare.
— Man vande sig snabbt, men det är lite jobbigt. Man orkar inte göra något annat på sin lediga tid än att sova. Man kan ju inte ha något fritidsintresse när man är på båten, säger Johan Rosén, när han springer förbi i förbifarten.
Båda tror att det är fysiskt lättare att göra lumpen inom flottan än inom armén eller flygvapnet. Allt som allt har de varit ute i fält i bara en vecka.
— Inget käk och inget tält i två minusgrader. Det var väldigt roligt. Men inget jag skulle vilja göra i 15 månader, säger Jonas Rydmarker.

08.30 utbryter en het diskussion mellan britter och svenskar om ventilationssäkerhet. Skyddscentralen är fullsmockad och vi sitter längst in. Johan kikar in, ger oss en medlidande blick, och försvinner. Efter en timme har britterna vunnit diskussionen, svenskarna ska ändra sina rutiner. En rökbomb ska testas och alla tycker att det är jätteroligt.
— See you in the smoke! ropar en britt innan alla snabbt trycker sig ut ur rummet.

10.00 testas rökbomben ute på däck. Den luktar starkt av kanel och alla börjar hosta.
Nästa "brand" är i maskincentralen, där rökbomberna ska utlösas. En pipsignal hörs och det stillsamma pratet omvandlas till action. "Brand, brand, brand, maskin två", kopplar en maskinist via en telefon, Johan och skeppsnummer 24 klär på sig mössor och hörselskydd och rusar in.
— Kåper, kåper! skriker en bredvid mig.
— Koppel? Ska vi ha koppel?
— KÅPOR, skriker samma person tydligt och båda sätter på sig öronskydd och rusar in efter Johan.
Plötsligt kommer Johan ut och förklarar att det är "safeguard", en maskin är överhettad. "Safeguard" innebär att det är på riktigt, och han försvinner snabbt igen.

13.30. På Bryggan, varifrån båten styrs, träffar vi Rose-Marie Carlsson. Som signalmatros sitter hon här och håller utkik efter andra båtar.
— Det värsta med att göra lumpen på en sådan här liten båt är att man kan gå varandra neverna. Man kommer verkligen inte ifrån varandra, säger Rose-Marie.
Det hon brukar göra när hon vill vara ifred är att gå hit till signalbryggan. Det är så långt man kommer, berättar hon.
— Men samtidigt som man håller på att dö på vissa för att de är så jobbiga, kommer man ju jättebra överens med andra. Kamratskapen är hur härlig som helst! Man kan ligga i samma binge och diskutera allting, livet och hur man kommit hit, säger Rose-Marie.

14.00 gör alla sig beredda för övningen Närstrid. En "fiendebåt" kommer snart att anfalla. Skyttar placeras ut på däck med kulsprutepistoler, kanonen är beredd att avfyras.
När stridsövningen är över drar två britter in oss i matsalen och tvingar oss att äta kakor och choklad, samtidigt som högljudd musik börjar sprida sig från köket. Båten har lagt till vid kajen igen. När vi träffar Johan igen berättar han att han varit i maskinrummet hela tiden under eftemiddagen.
— Det var en massa strul, en massa saker som gick sönder. Ett bränslefilter. Jag har varit och kollat saker, försökt laga, säger han.

18.30 samlas alla i de värnpliktigas hytt för genomgång och utvärdering av dagen. Alla får veta vad de andra har gjort under dagen och vilka rutiner som ska ändras. Maten tas upp. Kocken är irriterad för att det beordrats om mindre mat, och det dessutom kommit gäster. Vi känner oss lite skyldiga.

19.00 tackar vi för oss och kliver lika osmidigt ut ur den trånga båtöppningen som vi kom in. Känslan av att ständigt vara i gungning sitter kvar när vi vaggar mot bussen, men inget illamående.
— Ni hade tur med vädret. Jag trodde ni skulle må skitdåligt hela tiden. Vi brukar ha mycket besökare ombord som blir sjösjuka och ligger och spyr, säger Johan.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om