Under intervjun är Leif noga med att det ska bli rätt. Som understöd har han en pärm innehållandes information om sin vårdprocess som hans fru Inger-Anna, som är gammal sjuksköterska, har sammanställt inför mötet med UNT.
Leif Ståhl och hans fru Inger-Anna är i fullt sjå med att bygga ett uterum på baksidan av sin villa i Valsätra när UNT knackar på dörren. Att Leif har obotlig prostatacancer är inget som stoppar dem från att njuta av livet och hålla ordning runt huset.
– Man kan hålla den i schack. Just nu kan man säga att jag lever med cancer men jag hoppas att jag inte dör inte av cancer. Jag hoppas att jag dör av någon annan orsak, säger han själv om sin sjukdom.
Leifs historia med cancern börjar för 11 år sedan. Han hade varit hos sin husläkare och tagit ett PSA-prov, som mäter värdet av ett ämne som kommer från prostatan. Resultatet visade att hans värde hade stigit och han skickades därför vidare för att genomgå en biopsi, där läkare tar vävnadsprov från prostatan.
Några cancerceller hittades dock inte och Leif fick fortsätta gå på nya kontroller de kommande åren.
Det var också efter en biopsi år 2013 som mardrömsbeskedet kom: läkarna hade hittat aktiva cancerceller i prostatan. Han hade prostatacancer.
Läkarna konstaterade dock att cancern var så lågaktiv att det var större risk för biverkningar vid en operation än att avvakta och hålla Leif under uppsikt. Även detta skedde genom biopsier och PSA-prover – något som Leif fann oerhört påfrestande. 2015 bad han därför om att ändå få operera bort prostatan.
– Jag ville inte att de skulle hålla på att peta i mig med biopsiprover, för det var jättejobbigt. Skitjobbigt är det. Därför tog jag upp att vi borde reda bort cancercellerna, för jag pallar inte det här med att ta prover.
Leif Ståhls historia med prostatacancern började redan 2010. Därefter dröjde det till 2017 innan han fick aktiv behandling för sjukdomen. I dag lever han med obotlig prostatacancer.
Det dröjde dock till 2017 innan han fick en remiss för vidare provtagning på Akademiska sjukhuset. Senare under året fick Leif en kallelse till sjukhuset för något han trodde var en opperation, men när han väl kom dit visade det sig vara för sent. I stället möttes han av ett för honom overkligt besked.
– Då satt det tre läkare där och talade om för mig att det är för sent nu, cancern har spridit sig till revbenen och det går inte att operera. Du skulle ha varit här för minst ett år sedan, fortsätter han.
När Leif försöker beskriva hur det var att höra att han inte kunde opereras stakar sig rösten och han får tårar i ögonen.
– Det är inte så kul att gå in på det men ... Det är klart att det var jobbigt. Jag kommer inte ihåg så mycket nu, jag har nästan förträngt det.
Både Leif och hans fru blir under intervjun känslosamma vid flera tillfällen. "Det har bara rullat på, man har försökt att vara stark. Jag märker att vi inte har bearbetat det här", säger Inger-Anna.
I stället för en operation fick Leif genomgå en strålbehandling. Cancern försvann dock inte helt och i dag lever Leif med obotlig prostatacancer.
Det är som tur är inte någonting han påverkas av mer än att han dagligen måste äta medicin för att hålla den under kontroll.
– Jag tänker inte på det. Jag lever som vanligt. Det enda jag lider av är att jag tycker att jag är lite svagare än innan.
Sjukdom har däremot fått honom att engagera sig. Han är i dag ledamot i styrelsen i Prostatacancerföreningenen i Uppsala län, som han kom i kontakt i när han blev behandlad på Akademiska. Alla män som behandlas för prostatacancer på sjukhuset får tillgång till en folder som informerar om prostataföreningens verksamhet och om stöd till både de drabbade och deras närstående.
– Det är helt suveränt. Jag har inte velat prata om det här förut, nu är jag så van att jag pratar med vem som helst öppet och ärligt. Jag är en blyg norrlänning från början så jag pratar inte om sjukdomar, men nu berättar jag för vem som helst som är intresserad.
Finns det ett värde i det?
– Absolut. Män pratar i regel inte om sådant här, så det är till stor hjälp.
I dag märker Leif inte av att han lever med prostatacancer mer än att han äter medicin varje dag. "Jag tänker inte på det. Jag lever som vanligt. Det enda jag lider av är att jag tycker att jag är lite svagare än innan", säger han.
Efter att själv ha genomlidit en lång och utdragen behandlingsprocess med otaliga kontroller som han har upplevt påfrestande vill Leif se att vårdprocessen för de som diagnosticeras med prostatacancer ska gå snabbare, en fråga han driver tillsammans med Prostatacancerföreningen.
– Jag vill att man skyndar på processen för de som får prostatabesvär och har cancer. Man ska inte behöva gå som jag har gjort, från 2010 till 2017 innan man får en aktiv behandling.
Han vill även se att man inför obligatorisk screening för män, likt de mammografier som genomförs på kvinnor, för att tidigt upptäcka prostatacancer.
– Det är helt vansinnigt att det inte är obligatoriska kontroller för män, det borde vara likadant som för kvinnor. Från en viss ålder ska man kolla det.