”Stadsmässig” är ett ord som numera ofta hörs i planeringssammanhang. Det har alltid en positiv laddning och antyder att arkitekter, byggherrar och kommunala instanser anstränger sig för att skapa en stadsmiljö som är mer genomtänkt och mångsidig än den som vi vant oss vid under andra hälften av 1900-talet. ”Stadsmässighet” är något annat än den strikta funktionsuppdelning som gör att åttio procent av stockholmarna bor i förorter och som noga separerat boende, arbete, kultur, trafik och affärsliv från varandra.
Ola Andersson börjar från början och visar hur Stockholm vuxit fram och påverkats av kungamaktens anspråk, högadelns storhetsdrömmar och kommunens egen spekulation och markpolitik. Men den centrala delen av framställningen handlar om hur idén om den täta och blandade kvarterssstaden, med många olika funktioner nära sammanflätade, under 1900-talet ersattes av föreställningen att varje område skulle ha sin på förhand definierade karaktär och hur nya stadsdelar lades ut långt från stadskärnan och utan organiskt samband med varandra. Man försökte skapa en helt ny form av urbanitet, men verkligheten visar tydligt att det är den traditionella staden, med riktiga kvarter, gator, torg och parker som människor helst vill leva i.
Tomtindelning som ger möjlighet att använda marken för olika ändamål i olika skeden, torg och gatumark som binder samman och skapar gemensamma rum hör till de instrument som tillsammans skapar en levande stadsmiljö. Men båda dessa instrument har övergivits under den tid då planerarna i stället försökte bygga en funktionsuppdelad och sluten utopi.
Ola Andersson visar effektfullt hur trafikintensiteten på många av de trafikleder som går genom Stockholms förortsområden inte är större än på vanliga gator i innerstaden – men där gatorna binder samman och skapar rum för möten och offentlighet skär trafiklederna sönder och isolerar. De strikt funktionsuppdelade och stadsdelarna stagnerar när demografin förändras och underlaget för butiker och service försvinner, medan innerstaden (precis som i Uppsala) inte är större i dag än 1945.
Konsekvenserna är många. En av dem är att den urbana miljö som så många vill uppleva i praktiken bara finns mellan tullarna. Trycket på de gamla stadsdelarna gör att innerstaden steg för steg utvecklats till ett slags reservat med höga boendekostnader och allt mer kapitalstarka invånare – människor lika väl som företag. Det som då händer är att stadens liv och puls försvagas. Folk med vanliga inkomster hänvisas till ytterområdena, nya företag utan kapital kan inte etablera sig i attraktiva lägen. Stockholm blir mindre dynamiskt och förlorar till sist sin attraktionskraft.
Kanske håller ändå utvecklingen på att vända både i Stockholm och i andra städer. I Sollentuna, en av de största förortskommunerna, håller området kring Sollentuna centrum nu på att förvandlas till stadskvarter, med atmosfär och kvalitet som kan bli överlägsen den ödslighet som tidigare rådde. I Uppsala ska, som UNT skrev 16/6, Råbyvägen förvandlas till ett stadsstråk när gamla garage och parkeringsplatser ersätts av bostadshus med plats också för andra funktioner, längs ett riktigt gaturum.
Resultatet återstår givetvis att se. Men allt talar för att Ola Andersson har rätt när han pekar ut en ny riktning för stadsbyggandet: bygg ihop 1900-talets förorter till en riktig stadsmiljö och bryt med idén om att separera boendet från resten av livet. Låt staden vara stad – kosmopolitisk, rörlig och full av oväntade möten.