Homers tanke var enkel: ”När ska vi älska? När ska vi skratta? Jo, när sopåkaren gör jobbet.” Redan från början inser tittarna att företaget är dömt att misslyckas. Avsnittet kan ses som en satir över folkvalda som i sin jakt på väljare tappar bort politiken och värderingarna på vägen. Och mycket riktigt.
Socialdemokraterna i Stockholms län och stad har också frågat sig ”när ska vi älska? När ska vi skratta?”. När Ilja Batljan och Carin Jämtin vill förenkla ”livspusslet” för invånarna är det inte sopåkarna som ska stå för all service, men väl kollektivtrafiken. Det finns förstås ytterligare en skillnad. Homer Simpsons valkampanj är på låtsas, ett avsnitt av en tecknad teveserie. Batljans och Jämtins förslag är på riktigt.
De tänker sig verkligen ”butlerliknande tjänster i kollektivtrafiken ... likt conciergeservice på många större flygplatser”, att man ska kunna lämna inköpslistan och smutstvätten vid busshållplatsen på morgonen och hämta de rena kläderna och den nyinköpta maten på kvällen. Och jag som trodde att visioner om kollektivtrafiken handlade om turtäthet, punktlighet och finansiering.
Men när Batljan och Jämtin beskriver vilka reformer som ska få samma genomslag som en gång barnbidraget, den kommunala barnomsorgen eller föräldrapenningen då handlar det inte om skatter, offentlig omsorg eller ens om kollektivtrafik. Nej, i deras värld är en vänlig herre i röd piccolo-uniform som lämnar över matkassen på en eftermiddagsstökig pendeltågsperrong ”nästa steg”.
Så resonerar bara ett parti som förtvivlat famlar efter idéer att locka väljarna med. Vad Batljan och Jämtin sysslar med är någonting som man, kanske, förknippar med ett panikslaget småparti på väg att ramla ur riksdagen, inte av ett parti med ambitioner att vara statsbärande.
Om Socialdemokraterna vill ända sin kräftgång i storstäderna krävs genomtänkta förslag som på allvar tilltalar de kräsna väljarna. Att bara lova att någon annan ska göra jobbet fungerar varken i Uppsala, Stockholm eller Springfield.