En tvåårig pojke leker med duploklossar med en jämnårig kamrat. Han tar en kloss från sin kompis, som snor tillbaka den. Det här upprepar sig några gånger och slutar med att båda skriker ”nej”. Strax därpå tar han en kloss och kastar i golvet. Kompisen gör likadant. De tittar på varandra en lång stund och börjar därefter le.
Nästa gång det händer, att någon tar en kloss från den andre, tittar båda förvånat på varandra. Men sen börjar den tvåårige pojken att sjunga och kompisen följer efter i sången. Det hela slutar med att leken går vidare.
Vad kan man lära sig av detta? Jo, att barn lär sig mycket tidigt att använda olika strategier för att komma överens i leken.
Exemplet kommer från pedagogikforskaren Torgeir Alvestad. I sin avhandling har han funnit att små barn är kompetenta förhandlare när de skaffar vänner, vårdar sina relationer och leker.
Därför gör föräldrar och dagispersonal klokt i att vänta ut barnen.
– Små barn anses inte klara av att komma överens på egen hand. Vi vuxna tror att det är en konflikt och att det är vår plikt att gripa in och styra upp bråket, säger Torgeir Alvestad.
Men nu visar alltså hans forskning att det inte alls är på det sättet. Redan från tvåårsåldern kan barn tänka ut olika sätt att förhandla på
– Jag slogs av hur verbala de är. De använder språket på olika sätt beroende på hur de förhandlar, säger Torgeir Alvestad.
Om det är fråga om oenighet präglas barnens språk av ”nej” och ”inte”. Om barnen gör sitt bästa för att komma överens används språket på ett mer nyanserat sätt.
– Här fann jag likheter med hur personal på förskolor agerar, ja även föräldrar förstås. Om barnen gör något dumt, förekommer fler förmaningar. Man säger ”nej, du får inte”, ”sluta upp. Men i lugna situationer ger sig de vuxna tid att förklara och resonera.
Torgeir Alvestad filmade 24 barn i 2-3-årsåldern, 13 flickor och 11 pojkar, på två olika förskolor i Norge under ett års tid. Barnen filmades när de lekte med varandra. Utifrån de konversationer barnen förde med varandra, har han undersökt vad barn förhandlar om och hur de förhandlar.
– I leksituationer där barnen är överens har barnen lättare att sätta sig in i hur kamraten tänker. Det leder i sin tur till att barnens språk och kreativitet utvecklas. I leken föds nya idéer och barnen blir mer verbala och uppfinningsrika, säger Torgeir Alvestad.
Han märkte också att ju bättre barnen kände varandra, desto duktigare var de på att förhandla.
– Att barn redan tidigt kan konsten att förhandla, tror jag också har att göra med att dagens föräldrageneration. Det har blivit populärt att fråga barnen vad det tycker och känner. Barnen får komma till tals och har erfarenhet av att förhandla när de kommer till förskolan, säger Torgeir Alvestad.
Hur ska då ett barn som är utanför komma in i leken på smartast sätt?
Torgeir Alvestad säger så här: Kolla in vad leken handlar om, för då kan barnet bidra med idéer som driver leken framåt.
– Jag filmade en pojke och en flicka som lekte. En annan pojke ville vara med men fick inte. Han hade stått och tittat ett bra tag så han visste vad leken handlade om. Men barnen jagade ut honom ur rummet mot en klättervägg. Då började den nya pojken klänga i klätterväggen. De andra tyckte det såg skoj ut och började härma honom, och vips lekte alla ihop.
Analysen av det hela är att den ensamma pojken portades från leken när den pågick. Men han löste det hela genom att hitta på något annat som de andra lockades av.
Men sen finns det ju trumpna och griniga barn som alltid tycks ha svårt att komma överens?
– Oftast beror det på att de inte har lärt känna sina kamrater, det är lättare att komma överens med de man redan känner. Sen beror det förstås också på erfarenheter hemifrån, de är förmodligen inte vana att förhandla, förklarar Torgeir Alvestad.
Vi vuxna tänker oftast i termer av att barn antingen bråkar eller är sams. Men det synsättet avfärdar Torgeir Alvestad som torftigt. I hans avhandling finns inte ens ordet konflikt med. Det är enighet eller oenighet som gäller, alltså.
Kan vi vuxna lära oss något av det här?
– Ja, absolut, svarar han. Först av allt, ge barnen tid och grip inte in för tidigt i barns förhandlingar och bestäm vem som har rätt och fel. Se dig själv som förhandlingscoach istället och resonera med barnen.
Torgeir Alvestad menar också att föräldrar ska låta de små barnen få uttrycka sin åsikt, även om de inte alltid får som de vill. Föräldrar kan gott låta sina barn vara mer delaktiga utan att avkall på sitt föräldraansvar. Men det kräver förstås mer tid och aktiv närvaro.
Fotnot: Torgeir Alvestads avhandling, heter, Små barn som kompetenta aktörer i produktiva förhandlingar och finns vid institutionen för pedagogik och didaktik, Göteborgs universitet.