Betänkandet från Litteraturutredningen som lades fram igår var därför efterlängtat. Läsning har i sig ett egenvärde som inte ska vara reserverat samhällets välutbildade och välbemedlade. Vårt skrivna arv måste också värnas. Den intellektuella kultur som utgör viktiga byggstenar i vårt samhällsbygge kan inte – läsplattor och idogt nätsurfande till trots – förmedlas i annat än bokens form. Läsfrämjande åtgärder krävs för att få fler att läsa och att för att de som läser att kasta sig över annat än bara de senaste deckarna.
Litteraturutredningen presenterar en rad grepp för att vända utvecklingen. Särskilt kravet att satsa på skolbibliotek och, inte minst, skolbibliotekarier förtjänar att lyftas fram. Om läsandet inte uppmuntras hemifrån spelar skolan och biblioteken en nyckelroll. Det är här som läslustan kan väckas och det är här som även de barn och unga som ”inte gillar böcker” måste ge sig i kast med skönlitteratur. Om goda läsmönster etableras under skolåren, ökar förstås också chansen att boken förblir en vän livet ut. Följaktligen föreslår Litteraturutredningen att ”att huvudmännen ska sträva efter att skolbiblioteken är bemannade med bibliotekarier.”
Därutöver föreslås en rad andra läsfrämjande insatser, allt från kulturstöd till biblioteksarbete med e-böcker, men den dyraste ”läsfrämjande” reformen som genomförts i Sverige, sänkningen av bokmomsen, berörs inte. Detta var utredningen uttryckligen förbjuden att göra: ”Det ingår inte i kommitténs uppdrag att föreslå förändringar som rör upphovsrätt eller mervärdesskatt.”
Det är trist att en reform som tveklöst har ökat försäljningen av böcker, men som inte kan kopplas till en breddning av läsandet till nya grupper lämnas därhän. Särskilt som den lägre momssatsen varje år kostar statskassan 1,5 miljarder i uteblivna skatteintäkter. Tänk om bara en liten del de summorna satsades på folk- och skolbiblioteken. Det skulle vara läsfrämjande på allvar.