Runt rättspsykiatrins byggnader på Ulleråkerområdet sitter höga staket och stängsel. Här vårdas patienter som av domstol överlämnats till tvångsvård på obestämd tid. Bakgrunden är oftast våldsbrott, mordbrand eller sexualbrott, 90 procent av dem som får denna vård är män.
”Jag läser för att inte ha det tråkigt och för att göra nånting med tiden. Jag lär mig nya grejer, som till exempel att jag får reda på namnet på en författare eller artist som jag bara känt till flyktigt”, berättar en deltagare i läsecirkeln.
En annan berättar så här:
”Jag har bara deltagit några gånger och de gångerna har jag tyckt det varit roligt att läsa muntligt. Men det som gripit mig mest är nog dikter eller texter vi läser efteråt och musiken.”
Patienterna har många restriktioner som upplevs som straff, även om det är vård det handlar om.
– För att må bättre och tillfriskna behöver de ha något meningsfullt att syssla med på dagarna, säger skötaren Gunnar Wall, som leder läsecirklarna.
Christina Gustavsson, specialistsjuksköterska inom psykiatrin, brukar delta i högläsningen för att hon tycker om det.
– Om jag har tur sammanfaller den med ett jobbpass. Man gör något meningsfullt tillsammans och möts på ett helt annat plan.
När Christina Gustavsson har en roll i en pjäs träder hon in som rollinnehavare, hennes yrkesroll hamnar i skymundan.
– Det här beroendeförhållandet som annars finns mellan personal och patient suddas tillfälligt ut. Vi möts mer som jämlikar, säger Christina Gustavsson.
När högläsningen drar i gång på förkvällen har Gunnar Wall förberett timmen med att presentera en författare, poet eller dramatiker i ett stencilerat häfte. Pjäser och dikter läser de ur böcker som avdelningen köpt in.
Det är inga längre stycken. När det är pjäser kan det handla om en mening eller två och så turas man om att läsa högt. Två personer kan också dela på en roll.
Den som inte orkar läsa behöver inte. Mår man inte bra för stunden får man ändå vara med. Den som inte har modet att läsa högt sitter bara med och lyssnar.
En del har lässvårigheter och är ovana att läsa böcker. Dyslexi och språksvårigheter är andra orsaker till att patienter kan ha svårt att möta texter.
Svårigheten att ta till sig texter upplever Gunnar Wall ändå som en parantes.
– Vi har en accepterande miljö som gör att man, trots exempelvis dyslexi, kan ta steget och våga läsa högt.
På en avdelning läser man just nu Nelson Mandelas självbiografi, något som patienterna själva önskat.
– Det som funkat bäst är teater eller dikter. Det är intensiva, korta stycken, säger Gunnar Wall och berättar att det är långt ifrån lätta eller oförargliga ämnen.
Många patienter uppskattar kända litterära texter som handlar om svåra livsfrågor.
– När vi läser något känsligt blir det reaktioner med kommentarer som ”Det här var vidrigt, så får man inte göra mot någon.” Jag tror att det kan vara lättare att nå fram till känslorna genom att läsa om dem tillsammans, säger Gunnar Wall och berättar om en pjäs av Nobelpristagaren Harold Pinter.
Pjäsen handlade om tortyr, övergrepp och diktatur. Först tvekade han. ”Tänk om det är för obehagligt”.
– Efteråt hade vi samtal om pjäsen och hur hemskt en av huvudpersonerna agerat. Det väckte starka känslor hos oss alla, säger Gunnar Wall.
Det skyddsnät, menar han, som patienterna byggt upp, kan rasa när texten går rakt in i hjärta och själ. När de riktiga känslorna får komma fram lockas också nya insikter fram: om hur andra människor mår och känner.
I den tillåtande miljö som råder, vågar deltagarna också bjuda på sig själva.
– Som när vi läst Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Då har vi skrattat mycket, säger Gunnar Wall.
Men ”Strindberg är tråkig.”, berättar en patient som inte läst så mycket tidigare i sitt liv. Men med tillägget ”Nu läser jag för att det känns kul”.
Gunnar Wall har lett läsecirkeln sedan 2011. Eftersom han även är verksam som författare och journalist, har han många idéer om hur läsecirkeln kunde utformas. Först fanns läsecirkeln bara på avdelning 110 men sedan i våras hålls den även på avdelning 111. Ungefär hälften av patienterna brukar delta.
En deltagare uppskattade läsecirkeln så mycket att han önskade fler boksamtal, vilket han också fick. Personalen ordnade så att det fanns mer tid till att läsa och prata litteratur utöver den tid som ges en gång i veckan.