Nomineringen till Läsarnas upplänning – ”För att han förnyat Uppsala Stadsteater och teaterns roll i Uppsala” – kommer som en överraskning.
– Jag blev jätteförvånad. Det känns som ett slags erkännande att det man gör syns och märks, säger en glad Linus Tunström när vi ses på stadsteatern en mörkgrå vinterförmiddag.
Han kommer just från ett arbetsutskottsmöte, administrationen tar mycket tid. Men som tur är har Linus Tunström lätt för siffror, inte bara för scenen. Han gestikulerar vilt medan han pratar.
– Det sades någonstans att Uppsala ska gå från en stor småstad till en liten storstad. Det ville jag ta fasta på, den utvecklingen. Storstaden förknippar jag med rörlighet, och oväntade möten – det vill jag vara med och bidra till.
Han säger att det handlar om att skapa och utstråla energi.
– Det sitter ju en gulddevis på Universitetshuset – Linus tänker efter lite innan han minns – ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”. Jag skulle hellre vända på det. Det har varit min devis, min polemik.
Linus Tunström är son till konstnären Lena Cronqvist och författaren Göran Tunström, och hyllades som regissör på Teater Galeasen i Stockholm redan som 21-åring. Därefter frilansade han som regissör, för bland annat Stockholms och Göteborgs stadsteater.
Sedan han landade i Uppsala 2007 har stadens teater stärkt sin profil, med många uppmärksammade uppsättningar. Linus Tunström själv satte först upp Göran Tunströms berättelse Tjuven, och senast under hösten Anna Karenina. Efter det intensiva arbetet med Tolstojs pjäs är det just nu mest planerna för jubileet – teatern fyller 60 nästa år –som snurrar i huvudet.
– Sedan tänker man alltid på hur man kan använda resurserna så man kan göra ännu mer teater för Uppsalaborna. Det är det allt handlar om, säger Linus Tunström, som beskriver chefsjobbet som att ”spela tennis med tio bollar samtidigt”.
Och Stadsteaterns utveckling engagerar Uppsalaborna: Linus Tunström får många mail, både negativa och positiva, och försöker hinna svara på alla.
– Jag blir även glad om folk har kritiska synpunkter, att de tar sig tid att skriva till mig, säger han.
Till sist, vilken är din favoritvrå här i huset?
– Ibland sitter man och jobbar och tänker att ”nu borde jag sluta och åka hem”. Men så fastnar jag vid bakdörren vid Stora scen, där man kan stå och se publiken komma in och bänka sig före föreställningen. Jag vet inte hur många gånger jag fastnat där, säger Linus Tunström.