Skrivelsen från forskarna har rubriken Angående förvaltandet av Uppsala universitets skogar. Så här lyder brevet:
"Den nuvarande hastigheten av artutdöenden på jorden är ca 1 000 gånger högre än den normala bakgrundsnivån och den biodiversitetskris vi nu upplever orsakas av människans destruktion av naturliga livsmiljöer för växter och djur. I Sverige är inte mindre än ca 5 000 arter upptagna på IUCN:s rödlista över arter som löper någon grad av risk för utrotning och närmare 50 % av dessa hotade arter lever i skogsmiljöer. Dessa arter är på ett eller annat sätt beroende av olikåldrig naturskog, med ett stort inslag av äldre träd, död ved och med naturliga markförhållanden.
Uppsala universitet (UU) håller en hög profil i frågor som rör hållbarhet och bevarande av biologisk mångfald. Detta rimmar väl med såväl ambitionen att vara ett lärosäte med evidensbaserad verksamhet som går i takt med sin samtid som med det faktum att vi hyser världsledande forskning och undervisning i frågor som rör biodiversitet. I UU:s Mål och Strategidokument anges t.ex. att UU ska 'i sin egen verksamhet bidra till en hållbar utveckling. Det innebär att universitetet ska vara ett föredöme avseende hanteringen av ändliga resurser'. Vidare har UU tillsammans med bl.a. Länsstyrelsen anslutit sig till en ”Färdplan för ett hållbart län” där man förbinder sig att bedriva sin samlade verksamhet på ett hållbart sätt som syftar till att bevara den biologiska mångfalden. Vad gäller brukande av skog förbinder man sig här t.ex. att 'verka för ett varierat skogsbruk med god miljöhänsyn', att 'öka naturvårdande skötsel i frivilliga avsättningar och i formellt skyddade områden” och att ”öka andelen skyddad skog genom frivilliga avsättningar och formellt skydd'.
Uppsala universitet har via ett antal donationer kommit att förfoga över en mycket stor areal skogsmark. Den praktiska förvaltningen sköts av Uppsala Akademiförvaltning (UAF). Totalt står inte mindre än ca 54 000 hektar skogsmark under UAF:s direkta förvaltning, vilket gör UAF till en av Sveriges största skogsförvaltare. UAF är ett kommanditbolag där ensam komplementär är Uppsala Universitets Stiftelseförvaltning (UUS), vilket är en ekonomisk förening vars syfte är att gagna UU. UUS leds av en styrelse som delvis består av konsistoriets medlemmar. Denna juridiska konstruktion innebär att de skogar som UAF förvaltar inte formellt ägs av UU, men de donationer som utgör grunden för detta skogsinnehav har ursprungligen skett till UU och avkastningen tillfaller oavkortat UU. UU och konsistoriet har därmed ett uppenbart ansvar för förvaltandet av dessa skogsmarker, i enlighet med donatorernas vilja, och kan via sina representanter i styrelsen för UUS ange villkoren för förvaltningen.
Vi representerar UU:s många sakkunniga experter i frågor som rör biologisk mångfald från skilda delar av UU. Vi konstaterar att UAF:s förvaltning av skogsmark idag bedrivs på ett sätt som inte är förenligt med UU:s åtaganden vad gäller värnande av biologisk mångfald. UAF bedriver ett konventionellt och traditionellt kalhyggesskogsbruk, vilket har mycket väl dokumenterade förödande effekter på den biologiska mångfalden och vilket utgör den direkta orsaken till att många arter knutna till naturliga skogsmiljöer idag är hotade i Sverige. UAF:s kalhyggesskogsbruk är certifierat enligt FSC och PEFC, men det råder mycket bred konsensus inom det oberoende forskarsamhället kring att dessa certifieringskriterier är alldeles för lågt ställda och är otillräckliga för att värna den biologiska mångfalden på ett godtagbart sätt: direkta studier har bekräftat att dessa certifieringar inte alls, eller inte nämnvärt, mildrar de negativa effekterna av kalhyggesskogsbruk på den biologiska mångfalden.
Kalhyggesskogsbruk (s.k. trakthyggesbruk) har av tradition dominerat svenskt skogsbruk sedan 1950-talet men är starkt kritiserat från både politiskt och oberoende vetenskapligt håll på grund av den kraftigt negativa effekten det har på den biologiska mångfalden. De flesta europeiska länder har idag helt övergivit kalhyggesskogsbruk i enlighet med de riktlinjer som nyligen presenterats av EU-kommissionen, vilka tydligt anger att kalhyggesbruk endast skall utföras i undantagsfall. En övergång sker idag till ett mer modernt och tidsenligt hyggesfritt skogsbruk där skogen brukas mer småskaligt så att marken inte kalläggs utan är kontinuerligt skogbevuxen. Vissa hyggesfria metoder, särskilt s.k. kontinuitetsskogsbruk, ökar till och med tillgängliga livsmiljöer för djur och växter och har rätt utförd därför en positiv effekt på den biologiska mångfalden.
UAF:s förvaltande av skogsmark är ställd under stiftelselagen där det anges att 'I den mån det inte följer av stiftelseförordnandet hur stiftelsens förmögenhet skall vara placerad, svarar styrelsen eller förvaltaren för att förmögenheten är placerad på ett godtagbart sätt' (SFS 1994:1220; 2 kap, 4 §). Tillsynsmyndigheten och förvaltningsverksamhetens revisor tolkar båda begreppet 'godtagbar' som att placering och förvaltning inte får ske på ett sätt som innebär kapitalförstöring. Vi konstaterar att kortsiktig maximering av den ekonomiska avkastningen inte utgör ett krav i stiftelselagen och att en långsiktigt godtagbar förvaltning är ett i juridisk mening rymligt och flerdimensionellt begrepp.
Centralt i detta sammanhang är att det idag står klart att kontinuitetsskogsbruk, vad gäller långsiktig ekonomisk avkastning, är fullt jämförbar med trakthyggesbruk. Nya studier har visat att kontinuitetsskogsbruk ger en något högre, likvärdig eller en något lägre ekonomisk avkastning jämfört med trakthyggesbruk, beroende på faktorer såsom skogstyp, markförhållanden och brukningsförfarande. Kontinuitetsskogsbruk utgör alltså en långsiktigt ekonomiskt godtagbar förvaltning som med bred marginal ryms inom stiftelselagens lagrum. Vad gäller icke-monetära avkastningar (såsom varumärkeseffekter, ekosystemtjänster, rekreation, socioekonomiska värden, biodiversitetsproduktion) överstiger den långsiktiga avkastningen från kontinuitetsskogsbruk vida den från trakthyggesbruk. Vi menar att den senare typen av avkastningar också bör inkluderas i stiftelselagens skrivning om godtagbar förvaltning. Sammantaget svarar därmed ett kontinuitetsskogsbruk bättre även mot UAF:s strävan att långsiktigt 'söka nå högsta möjliga avkastning på stiftelsernas tillgångar'.
De donatorer som donerat skogsmark till UU har avsett att gagna destinatärens samlade verksamhet. Vi konstaterar att en mer tidsenlig förvaltning av dessa marker är jämförbar med den nuvarande förvaltningen vad gäller långsiktig ekonomisk avkastning. Vi konstaterar vidare att trakthyggesbruket har negativa effekter på UU:s varumärke och verksamhet. Förvaltningen utgör i detta avseende en belastning för vår verksamhet emedan den skapar en allvarlig utmaning för vår trovärdighet som lärosäte, då UU:s profil och åtaganden i frågor som rör hållbarhet och biologisk mångfald inte är förenliga med UAF:s förvaltande av de skogar som donerats till UU:s gagn.
Vi anhåller därför härmed om att konsistoriet, via styrelsen för Uppsala Universitets Stiftelseförvaltning, omgående ger UAF i direktiv att med omedelbar verkan ställa om sitt förvaltande av skogsmark från det nuvarande trakthyggesbruket till att uteslutande bedriva ett mer tidsenligt kontinuitetsskogsbruk på den mark som brukas. Vi betonar att inställande av samtliga planerade kalavverkningar inte innebär kapitalförstöring och är därmed fullt förenliga med stiftelselagen. En sådan omställning bättre mot donatorernas vilja, uppfyller bättre stiftelselagens direktiv och kommer starkt gagna UU:s samlade verksamhet då den innebär att förvaltandet av UU:s skogar kan omvandlas från en belastning till en tillgång för UU:s varumärke.
Göran Arnqvist, professor, Institutionen för ekologi och genetik
Per Alström, professor, Inst. för ekologi och genetik
Jacob Höglund, professor, Inst. för ekologi och genetik
Per Ahlberg, professor, professor Inst. för organismbiologi
Leif Andersson, professor, Inst. för medicinsk biokemi och mikrobiologi.
Anders Backlund, professor, Inst. för farmaceutisk biovetenskap
Malgorzata Blicharska, lektor, Inst för geovetenskaper
Mattias Jacobsson, professor Inst. för organismbiologi
Hanna Johannesson, professor Inst. för organismbiologi
Frank Johansson, professor, Inst. för ekologi och genetik
Sophie Karrenberg, professor, Inst. för ekologi och genetik
Dan Larhammar, professor, Inst. för neurovetenskap
Anssi Laurila, professor, Inst. för ekologi och genetik
Anna Rosling, lektor, Inst. för ekologi och genetik
Jan Sundberg, professor, Inst. för eletroteknik
Brita Svensson, professor, Inst. för ekologi och genetik
Lars Tranvik, professor, Inst. för ekologi och genetik
Gesa Weyhenmeyer, professor, Inst. för ekologi och genetik"
Forskarnas offentliga brev till universitetsledningen har en rad hänvisningar till fotnoter.