Hemlöshet
Vi måste ringa Lars-Åke Jansson för att komma in i hans port. När han öppnar dörren för oss åker vi upp till hans lägenhet på tredje våningen. Det är en tvårumslägenhet och sedan fem år tillbaka är det hans hem.
– I början tittade jag bara på väggarna, satte nyckeln försiktigt i låset. "Är det verkligen sant det här?", säger Lars-Åke.
Under sex år var han hemlös, och bara känslan av en egen nyckel var stor för honom.
– Det har växt fram en stor ödmjukhet hos mig. Men efter en resa i hemlöshetens tecken är det rond två som börjar nu, att man ska anpassa sig igen. Men vadå, jag har mat på bordet och tak över huvudet, säger han och fortsätter:
– Jag kommer ihåg den första osten jag köpte. När jag lade in den i kylskåpet var det som att lägga in en guldtacka.
Det var kombinationen av hjärtproblem och en tragedi i hemmet som gjorde att Lars-Åke blev hemlös. Men redan från barnsben har han haft det tufft. Med trauman som har följt med och påverkat honom hela livet.
– Jag växte upp i ett kvaddat och dysfunktionellt hem, säger han och tystnar ett tag:
– Det är enkelt att beskriva men samtidigt svårt. Det jag menar med dysfunktionellt hem, det är vad man kallade då för "trassliga nerver" eller periodare, alkoholister hette periodare då. Och har man en problematik i hemmet, då blir man ju drabbad genom livets gång. Jag har fått lida på grund av det sociala arvet, och att jag fick höra "du är sämst, du är sämst".
Han slog ett tag in på samma spår och missbrukade droger och alkohol. Men har varit ren sedan 22 år tillbaka, då han beslutade att sluta av rädsla för att det skulle bli hans död. Något som han stundtals ångrade när han var hemlös, eftersom det hade kunnat bli en verklighetsflykt.
– Att ligga på gatan och inte ha någonting, det är en grym miljö. Eller att man ligger i ett garage eller en toalett som är fri, berättar han.
I sex års tid var han hemlös, och till slut blev det livet normalt.
– Man blir så söndertrasad, även om det är fy fan, som att man har sovit bredvid påtända psykosmänniskor. Man tänker inte på det för till slut blir det normalt. Men jag mådde sämre och sämre.
Det värsta med hemlösheten var emellertid inte avsaknaden av ett hem, utan känslan av att inte bli sedd, berättar Lars Åke:
– Det är ingen som vill titta på en hemlös. Till exempel om jag satte mig bredvid någon på en bänk, och behandlade den personen som vem som helst, då skulle du sett hur de tittade på mig. Det var dömande blickar, och det är det värsta. För man kan inte döma hunden efter håren.
Vändningen kom när han blev inlagd för sitt hjärta på Akademiska sjukhuset. Två läkare tyckte att Lars-Åkes situation var ohållbar och kontaktade socialtjänsten. Det blev ett ja, och han fick sin lägenhet.
– Då frågade en anställd på socialtjänsten om jag hade något att säga. Det ska bli skönt att slippa att ligga på duschrummet i Librobäck och sova om dagarna, svarade jag då, berättar Lars-Åke och fortsätter:
Men om härbärget i Librobäck var mardrömmen för honom, så var Mikaelsgården räddningen. En öppen dagverksamhet för personer som är hemlösa, som erbjuder bland annat mat, kläder och kontakt med myndigheter.
– Hur än jag diskuterar om det, så är jag helt övertygad att utan Mikaelsgården hade det varit kört. Det fanns en social gemenskap och personal som pratade med oss, och var varma och trevliga. Det blev hemmet.
Även om han ibland har svårt att förstå att han klarade sig.
– För det är en tuff match, enormt tuff.
Hur mår du i dag?
Han är ett tyst ett tag innan han till slut svarar:
– Det var bra att jag fick det här odjuret, säger Lars-Åke och pekar på hunden Nelson som ligger på golvet:
– Han gör så att jag kommer ut, annars hade jag suttit och ruttnat i fåtöljen. Men jag mår bra, framför allt när sådana som ni kommer eller jag får annat besök, då känner jag mig behövd. Och jag känner mig tacksam.
Bostaden fick Lars-Åke genom Bostad först, en modell som används för att minska antalet hemlösa. Bostad först har tidigare funnits i Uppsala, men lades ner för tre år sedan. Nu vill socialnämnden, som UNT nyligen berättat, införa en liknade satsning igen. I Bostad först behöver den ansökande inte uppfylla kriterier på att vara "redo för ett boende". Tanken är tryggheten med ett boende ska få personen upp på fötter igen.