"Jag vĂ€xte upp i ett kvaddat och dysfunktionellt hem", sĂ€ger Lars-Ă
ke Jansson om sitt barndomshem.
Hemlöshet
Vi mÄste ringa Lars-à ke Jansson för att komma in i hans port. NÀr han öppnar dörren för oss Äker vi upp till hans lÀgenhet pÄ tredje vÄningen. Det Àr en tvÄrumslÀgenhet och sedan fem Är tillbaka Àr det hans hem.
â I början tittade jag bara pĂ„ vĂ€ggarna, satte nyckeln försiktigt i lĂ„set. "Ăr det verkligen sant det hĂ€r?", sĂ€ger Lars-Ă ke.
Under sex Är var han hemlös, och bara kÀnslan av en egen nyckel var stor för honom.
â Det har vĂ€xt fram en stor ödmjukhet hos mig. Men efter en resa i hemlöshetens tecken Ă€r det rond tvĂ„ som börjar nu, att man ska anpassa sig igen. Men vadĂ„, jag har mat pĂ„ bordet och tak över huvudet, sĂ€ger han och fortsĂ€tter:
â Jag kommer ihĂ„g den första osten jag köpte. NĂ€r jag lade in den i kylskĂ„pet var det som att lĂ€gga in en guldtacka.
Det var kombinationen av hjÀrtproblem och en tragedi i hemmet som gjorde att Lars-à ke blev hemlös. Men redan frÄn barnsben har han haft det tufft. Med trauman som har följt med och pÄverkat honom hela livet.
â Jag vĂ€xte upp i ett kvaddat och dysfunktionellt hem, sĂ€ger han och tystnar ett tag:
â Det Ă€r enkelt att beskriva men samtidigt svĂ„rt. Det jag menar med dysfunktionellt hem, det Ă€r vad man kallade dĂ„ för "trassliga nerver" eller periodare, alkoholister hette periodare dĂ„. Och har man en problematik i hemmet, dĂ„ blir man ju drabbad genom livets gĂ„ng. Jag har fĂ„tt lida pĂ„ grund av det sociala arvet, och att jag fick höra "du Ă€r sĂ€mst, du Ă€r sĂ€mst".
NĂ€r han var hemlös sov Lars-Ă
ke Jansson pÄ toaletter och i garage. "Det Àr en grym miljö", sÀger han.
Han slog ett tag in pÄ samma spÄr och missbrukade droger och alkohol. Men har varit ren sedan 22 Är tillbaka, dÄ han beslutade att sluta av rÀdsla för att det skulle bli hans död. NÄgot som han stundtals Ängrade nÀr han var hemlös, eftersom det hade kunnat bli en verklighetsflykt.
â Att ligga pĂ„ gatan och inte ha nĂ„gonting, det Ă€r en grym miljö. Eller att man ligger i ett garage eller en toalett som Ă€r fri, berĂ€ttar han.
I sex Ärs tid var han hemlös, och till slut blev det livet normalt.
â Man blir sĂ„ söndertrasad, Ă€ven om det Ă€r fy fan, som att man har sovit bredvid pĂ„tĂ€nda psykosmĂ€nniskor. Man tĂ€nker inte pĂ„ det för till slut blir det normalt. Men jag mĂ„dde sĂ€mre och sĂ€mre.
Livet som hemlös blir till slut vardag: "Man blir sĂ„ söndertrasad", sĂ€ger Lars-Ă
ke.
Det vÀrsta med hemlösheten var emellertid inte avsaknaden av ett hem, utan kÀnslan av att inte bli sedd, berÀttar Lars à ke:
â Det Ă€r ingen som vill titta pĂ„ en hemlös. Till exempel om jag satte mig bredvid nĂ„gon pĂ„ en bĂ€nk, och behandlade den personen som vem som helst, dĂ„ skulle du sett hur de tittade pĂ„ mig. Det var dömande blickar, och det Ă€r det vĂ€rsta. För man kan inte döma hunden efter hĂ„ren.
VÀndningen kom nÀr han blev inlagd för sitt hjÀrta pÄ Akademiska sjukhuset. TvÄ lÀkare tyckte att Lars-à kes situation var ohÄllbar och kontaktade socialtjÀnsten. Det blev ett ja, och han fick sin lÀgenhet.
â DĂ„ frĂ„gade en anstĂ€lld pĂ„ socialtjĂ€nsten om jag hade nĂ„got att sĂ€ga. Det ska bli skönt att slippa att ligga pĂ„ duschrummet i LibrobĂ€ck och sova om dagarna, svarade jag dĂ„, berĂ€ttar Lars-Ă ke och fortsĂ€tter:
"Mitt hem Ă€r min Borg" sitter uppsatt hos Lars-Ă
ke.
Men om hÀrbÀrget i LibrobÀck var mardrömmen för honom, sÄ var MikaelsgÄrden rÀddningen. En öppen dagverksamhet för personer som Àr hemlösa, som erbjuder bland annat mat, klÀder och kontakt med myndigheter.
â Hur Ă€n jag diskuterar om det, sĂ„ Ă€r jag helt övertygad att utan MikaelsgĂ„rden hade det varit kört. Det fanns en social gemenskap och personal som pratade med oss, och var varma och trevliga. Det blev hemmet.
Ăven om han ibland har svĂ„rt att förstĂ„ att han klarade sig.
â För det Ă€r en tuff match, enormt tuff.
Hunden Nelson fĂ„r Lars-Ă
ke att komma utanför lÀgenheten.
Hur mÄr du i dag?
Han Àr ett tyst ett tag innan han till slut svarar:
â Det var bra att jag fick det hĂ€r odjuret, sĂ€ger Lars-Ă ke och pekar pĂ„ hunden Nelson som ligger pĂ„ golvet:
â Han gör sĂ„ att jag kommer ut, annars hade jag suttit och ruttnat i fĂ„töljen. Men jag mĂ„r bra, framför allt nĂ€r sĂ„dana som ni kommer eller jag fĂ„r annat besök, dĂ„ kĂ€nner jag mig behövd. Och jag kĂ€nner mig tacksam.
Bostaden fick Lars-à ke genom Bostad först, en modell som anvÀnds för att minska antalet hemlösa. Bostad först har tidigare funnits i Uppsala, men lades ner för tre Är sedan. Nu vill socialnÀmnden, som UNT nyligen berÀttat, införa en liknade satsning igen. I Bostad först behöver den ansökande inte uppfylla kriterier pÄ att vara "redo för ett boende". Tanken Àr tryggheten med ett boende ska fÄ personen upp pÄ fötter igen.
Lars-Ă
ke Jansson mÄr i dag bra och trivs nÀr han fÄr besök eller fÄr gÄ ut med sin hund Nelson.