Leif Andersson har en lång rad uppmärksammade studier om olika arters DNA bakom sig. Att få gå i Darwins fotspår på Galapagos kallar han "en dröm".
Inom de närmaste årtionden riskerar en miljon av jordens vilda arter att dö ut. Den brutala prognosen finns i en vetenskaplig FN-rapport om den biologiska mångfalden. Utvecklingen, orsakad genom att vi människor drastiskt minskat djurens livsmiljöer, brukar kallas "Jordens sjätte massutdöende" och är enligt många forskare redan i gång.
Enligt Leif Andersson, professor i funktionsgenomik vid Uppsala universitet, är situationen till och med mer alarmerande än så. Den slutsatsen drar han av en studie han och flera kollegor nyss publicerat.
– Det här är lika allvarligt som klimatförändringarna. Våra resultat visar att det är väldigt viktigt att ta hänsyn även till vanliga arter i dag, inte bara de sällsynta, säger Leif Andersson.
I studien har forskarna kartlagt genetisk variation hos olika arter av Darwinfinkar på Galapagos, en ögrupp 150 mil utanför Sydamerikas kust.
– Många individer av en art ger stor genetisk variation. Det gynnar förmågan att kunna anpassa sig till nya förhållanden hos exemplar av arten i framtiden, säger Leif Andersson.
Inom den här arten av Darwinfinkar skedde en massdöd när tillgången på stora frön tröt efter svår torka. Bara de med mindre näbbar klarade sig bra.
Darwinfinkarna har fått sitt namn efter Charles Darwin som besökte Galapagos och var den som först samlade in exemplar av fåglarna. De är en utmärkt modell för evolutionen av artrikedomen på jorden, hur arter har utvecklats. Den vulkaniska ögruppen är ung sett till jordens ålder. Sedan de första finkarna slog sig ned där för "bara" en eller två miljoner år sedan har det utvecklats inte mindre än 18 olika arter av Darwinfinkar, nischade efter variationen på föda.
– Vi försöker lista ut hur det här har gått till, genom att med modern teknik titta på fåglarnas DNA och variationer mellan arterna, säger Leif Andersson.
Darwinfinkarna finns i dag i en rad varianter, där exempelvis storleken varierar, inte minst när det gäller näbben.
Forskarna har nu gått igenom arvsmassan från tre olika arter, som är genetiskt lika men skiljer sig tydligt i storlek, i synnerhet när det gäller näbben. Forskarna identifierade 28 genvarianter som var särskilt viktiga för arternas evolution.
– Men spännande nog kan vi se att variationerna finns även hos andra arter och är äldre än själva arten, förklarar Leif Andersson.
Variationer som fåglarna har burit på under hundratusentals år har alltså gynnat deras förmåga till anpassning.
Leif Anderson jämför med djur på svenska breddgrader som han och kollegorna också intresserat sig mycket för, sill och strömming. Där syns samma mönster.
Leif Andersson på Uppsala universitet ser evolutionära paralleller mellan utvecklingen av de många arterna av Darwinfinkar och strömmingen i Östersjön.
– Sillen har alltid utnyttjat fjordar för sin lek och gått in i områden med lägre salthalt. Denna evolutionära historia gjorde dem "förberedda" på ett liv i Östersjön med låg salthalt, när den uppstod efter istiden.
I dag begränsar människans aktivitet många arters möjligheter att finnas i den mängd som borgar för stor variation. Galapagos, där evolutionen fått pågå i stort sett ostörd av människan till åtminstone för 100 år sedan, är unikt.
– Den hänsyn även de vanliga arterna behöver tas inte i dag. Det här är en av de stora utmaningarna världen har. Djurens livsmiljöer minskar hela tiden på grund av mänsklig påverkan, säger Leif Andersson.
Under två miljoner år har de olika arterna Darwinfinkar utvecklats och anpassats till olika miljöer på Galapagosöarna. Det här är en Geospiza magnirostitis. Fåglarna lär oss om behovet av stora populationer som ger stor genetisk variation.
För att säkerställa tillgång på DNA med superhög kvalitet genomfördes en del av studien av finkarnas DNA direkt på Galapagos.
– Vi har gjort flera studier på Darwinfinkar, men det här var första gången vi gjorde DNA-analyserna direkt på plats. Att så här få gå i Darwins fotspår är så klart en dröm för en evolutionsforskare.
Darwinfinkarna lämpar sig mycket väl som modell för hur evolutionen skapar en artrikedom.