"Den värsta fördomen är när folk tror att man är dum i huvudet fast man inte är det. Det trodde jag också, för innan jag fick min diagnos hade jag hört andra använda damp-unge som ett skällsord. Lärarna är nog de som varit mest oförstående. De började prata babyspråk med mig och förväxlade min adhd med dyslexi. Jag fick cd-skivor att lyssna på i stället för böcker.
Men jag har aldrig haft problem med att läsa och skriva. Problemet är att ta in och sortera texten. De flesta ser en överaktiv, busig kille framför sig när de tänker på adhd. Som tjej har jag blivit missförstådd. Jag var lugn, snäll och skötsam.
Problemen i skolan började i trean, fast det har jag inte förstått förrän nu. Eftersom vi inte fick några betyg, kunde jag komma undan med att inte göra färdigt mina uppgifter. Jag minns en händelse väldigt starkt. Vi skulle skriva en bok om Gustav Vasa och jag lade ner all min energi på framsidan men det var tomt i boken. Sen kom dagen då vi skulle lämna in läxan, en och en gick fram till fröken och när jag kom fram frågade hon var min bok var. Jag började gråta och sprang ut. Det var första gången det blev riktigt jobbigt.
Jag kan ta åt mig när folk sitter på bussen och säger "jävla dampunge", även om det inte är direkt till mig. Det är tomma ord för andra men inte för mig. Jag blir också arg när någon föreslår en rast på några minuter och motiverar det med att det kan finnas någon med adhd som behöver det. Även vi med adhd är olika som individer och jag kan visst sitta still länge. Det är bara det att jag måste bearbeta tusen gånger fler intryck för jag tar in allt utan att sovra.
Under hela min skoltid har lärare varit skrämmande okunniga. Först nu har jag lärare som som ger mig rätt stöd. När jag var yngre såg jag adhd som en fiende men i nian började jag komma överens med mig själv och skammen försvann. Jag ska göra något bra av den, det är fortfarande jobbigt men ibland är det himla kul också."