– Jag larmar för elevernas skull. Vi lärare kan byta arbetsplats eller jobb. Men eleverna är tvingade att komma till skolan, oavsett vad som sker där.
Det säger John Chilleen, som är lärare i matematik och NO på Eriksbergsskolan i Uppsala, en högstadieskola med cirka 400 elever. Sedan början av höstterminen 2023 har han i långa perioder haft svårt att hålla lektioner på grund av stök och bråk utanför klassrummet. Elever som går förbi sparkar hårt på dörren, knackar och försöker tränga sig in samt bråkar högljutt.
– Många elever i klassrummet blir störda och rädda av sparkarna. Eleverna som stör visar genom någon slags maktdemonstration att de står över mig. Om de tränger sig in i klassrummet får jag inte ta i dem fysiskt för att tvinga ut dem.
Att han inte blundar för bråk och stök i korridorerna gör honom till en måltavla, tror han.
– Jag ser saker och agerar. Vi har en grupp om 20-30 elever som är stökiga och när jag är rastvakt säger jag till dem. Då blir jag den som ska knäckas.
En händelse som fått allvarliga konsekvenser för honom skedde i december. När han stod i matsalen kom en elev fram till honom bakifrån och blåste en visselpipa högt intill hans öra. Den tinnitus John redan hade blev efter detta betydligt värre, och han använder nu öronproppar på lektionerna för att skydda öronen från dånen när det sparkas på dörren.
Han tycker inte att skolan agerar tillräckligt.
– Jag känner inte att jag får stöd. Man låter allt rinna ut i sanden. Jag känner mig maktlös, både över min och över alla elevers situation.
Lärares arbetssituation har länge varit en uppmärksammad fråga. Enligt en ny undersökning av Sveriges Lärare har sex av tio lärare varit med om våld eller hot om våld det senaste året.
Eftersom Eriksbergsskolan har övervakningskameror i korridorerna har John ett stort antal gånger bett skolledningen att titta på övervakningsfilmerna för att identifiera vilka som bråkar.
UNT har via John tagit del av chattkonversationen mellan honom och skolans rektor Henrik Ericson samt en person i personalen vars uppdrag är att vara ute bland eleverna. Chatten börjar i september, och fortsätter till februari. Den innehåller bland annat information från John om datum och klockslag över varje incident, något han skrivit upp för att det ska bli lättare att hitta händelserna på filmerna.
Svaren han får i chatten är, förutom vid ett tillfälle, att man inte kommer att titta på filmerna. Rektorn kallar vid ett tillfälle det för "okynnesknackningar", medan den andre skolanställde bland annat skriver: "Jag jobbar varken som vakt/polis (...) Jag vill inte bli kontaktad för liknande saker."
– Rektorn uppger att kamerorna inte ska användas till sånt här, utan till skadegörelse och större problem. Men vad är meningen med att ha kameror om vi inte kan använda dem för att skapa trygghet och arbetsro?
Elever i 9B, en av Johns klasser, berättar för UNT att de inte fattar varför rektorn inte kollar på övervakningsfilmerna.
– Varför lägger de en massa pengar på övervakningskameror om de inte tittar på dem? säger en tjej.
UNT träffar henne och fyra andra elever som gärna berättar om situationen, men helst anonymt. De tycker alla att det är bra med övervakningskameror i skolan och har själva bett skolledningen att titta på filmerna.
– Det rycks och sparkas i dörrar, helt utan anledning. Man blir rädd och det stör ju lektionerna, säger en kille.
De berättar att det finns elever som inte är på sina lektioner utan verkar tycka att det är kul att störa andra.
– Och de är inte vana vid att någon säger till dem, så då blir de förbannade när John säger till.
John Chilleen misstänker att det finns problem av annat slag: att man i skolledningen är rädd för en del av de stökiga elevernas föräldrar. Och det kan han själv förstå. Han tar orosanmälningar som exempel – något som varje vuxen i skolan är skyldig att göra vid misstanke om att en elev far illa. Sådana är, enligt honom, jobbigare att göra när det handlar om vissa föräldrar.
Fackliga företrädare har tidigare i UNT berättat att det blivit betydligt vanligare med utåtagerande elever samt att lärare känner sig osäkra på hur de ska hantera stökiga elever. Petra Åkerström på Sveriges Lärare i Uppsala säger att det lokala facket inte i nuläget har något ärende om just rädsla för föräldrar. Men hon känner till oron.
– Jag kan absolut bekräfta att i vissa områden och i vissa skolor finns den här rädslan. Beroende på vad det handlar om och vem det gäller påverkar det läraren på allvarliga sätt. Om man känner oro inför vissa föräldrar ska man ta upp frågan med sin rektor och absolut med facket, säger hon.
Eriksbergsskolans rektor Henrik Ericson konstaterar att det är fruktansvärt att en i hans personal utsatts på det här sättet. Men han håller inte med om att skolan inte agerat.
– Kamerorna sattes upp för att komma tillrätta med skadegörelse, misshandel och liknande. Inte för att identifiera elever som inte följer ordningsregler. Men eftersom en lärare nu utsatts så ofta har vi tittat på filmer från flera tillfällen för att identifiera de som stör, säger Henrik Ericson.
Varför syns inte det i chatten? Där ber ju läraren er många gånger att titta på filmerna.
– Vid ett tillfälle i chatten skrev jag om kamerabevakning generellt på skolan. Men chatten är inte vår enda kommunikation, vi har haft möten med honom där vi avhandlat det här.
I chatten skriver du att det handlar om "okynnesknackningar"?
– Det var absolut ett olyckligt ordval. Nu i efterhand kan jag konstatera att vi kanske borde tagit i mer mot störningarna tidigare eftersom de eskalerade.
Varför kan man inte använda kameror mer regelbundet för att stoppa stök?
– Det handlar om integritet. Kameror i skolan är en känslig fråga.
Finns det en rädsla att kontakta föräldrar till en del elever?
– Nej, inte alls.
Finns en rädsla bland lärare att göra orosanmälningar vad gäller en del elever?
– Ja, det kan finnas hos några. Men vi är skyldiga att göra en sådan om vi känner oro, då får vi tillsammans diskutera hur.
Efter att UNT intervjuat John Chilleen har den nyligen tillsatte biträdande rektorn tittat på en film efter en ny händelse, och identifierat de som då störde.
– Det var fler än jag trodde. Det var jag rädd för hela tiden: att det skulle sprida sig om man inte satte stopp för det tidigt, säger John.