I dag, när vem som helst kan formulera en tweet och sprida sina tankar till tusentals människor inom loppet av en sekund, är runstenarna kanske extra viktiga att förstå. Till skillnad mot en bortglömd tweet är de för evigt en del av vårt landskap, vår historia.
– Runstenarna är de första skriftliga historiska källorna i Sverige. De är början på vår gemensamma historia, säger Robin Lucas, arkeolog på Upplandsmuseet.
Vi träffas i universitetsparken i Uppsala där nio runstenar placerats ut och Robin Lucas ska visa hur runor tyds. Till sin hjälp har han en fusklapp i form av boken ”Runstenarna i Uppsala län berättar” av Marit Åhlén. Charmen med runstenstydning är givetvis att lista ut innebörden själv och Robin Lucas använder framförallt uppslaget i boken där futarken syns. Futarken är runalfabetet som består av 16 runor uppdelade i tre grupper.
– Jag rekommenderar verkligen att du tar med dig en utskrift av futarken när du ska tyda runor. Det gäller att inte ge upp, övning ger verkligen färdighet, säger Robin Lucas och vänder överkroppen nedåt så att han på nära håll kan läsa vad det står på botten av stenen.
Runorna läses från höger till vänster och du måste ha koll på runans huvud- och bistav. Huvudstaven är det streck som är lodrätt och bistavarna kan vara en eller flera som korsar eller knyter an till huvudstaven. Det är inte alltid lätt att särskilja runorna och Robin Lucas menar att det underlättar om du också förstår deras historia och berättar att runstenarna restes mellan 950-talet och 1000-talet på ställen där människor ofta passerade. De är sällan hedniska, utan restes av den första generationen kristna som ville missionera sin tro. Det var oftast den absoluta överklassen som hade råd att resa stenarna som minnesmärken över en släkting, de är alltså inte gravstenar. De namn som finns på stenarna tillhör med största sannolikhet män och Robin Lucas uppskattar att kvinnor omnämns på cirka en fjärdedel av alla stenar.
– När du tyder runor får du troligtvis svar på frågorna vem eller vilka som reste stenen och till minne av vem. Och hur de var släkt, säger Robin Lucas.
Stenen i universitetsparken visar sig vara ett skolboksexempel: ”Tjägn och Gunnar reste stenarna till minne av Väder, sin broder”.