Akademiska sjukhuset hade inte plats för henne och barnen på neonatalavdelningen, och de skickades drygt 28 mil hemifrån, till Karlstads lasarett med sjukhusets flygplan.
– Det var en chock faktiskt. Vi fick ju veta redan i vecka åtta att det var trillingar vi väntade, och gick på specialistmottagningen på Akademiska under hela graviditeten. Vi borde ha fått plats, berättar Petra Minneborn där hon sitter i soffan hemma i Vittinge med Alexandra i famnen och Julia i knäet.
Strax intill sitter sambon Emma Eidhagen med Melanie i famnen. Barnen kluckar mest belåtet, lite trötta efter morgonbestyren. Det kaos som man kanske kunde tänka sig och rent av frukta i en nybliven trillingfamilj, lyser helt med sin frånvaro.
– Det kan vara annorlunda på eftermiddagarna, då är det ibland ganska livligt här, säger Emma Eidhagen och lägger Melanie till rätta mot sin axel.
Petra hade med sig den redan packade BB-väskan till Akademiska, men i övrigt ingenting. Emma som skjutsade in henne till BB då värkarna kom hade över huvud taget ingen packning. Det är ju inte långt mellan Vittinge och Uppsala, och därför lätt att hämta det som kunde behövas var deras tanke.
Men så blev det inte. Petra fick åka ambulans direkt till Arlanda och vidare med flyg till Karlstad där hon direkt lades in för förlossning. Emma fick ta bilen till Karlstad, tre och en halv timmes väg fylld av oro.
– Ni får inte ta ut dem förrän Emma är här, sade jag, men det var på minuten hon hann fram. De är födda klockan 16.01, 16.02 och 16.03, berättar Petra.
Alla tre bebisarna lades i gemensam kuvös på Karlstads neonatalintensivavdelning, matades med sond och övervakades med EKG dygnet runt. Efter en dag kunde barn och föräldrar flytta till neonatalrummen för barn som inte behöver intensivvård.
– Vi blev väldigt väl omhändertagna på sjukhuset. Problemet var att vi var i Karlstad. Emmas syster kom med kläder till oss, och vi fick ordna så att mina två äldre barn som annars bor hos oss varannan vecka fick stanna kvar hos sina föräldrar under tiden vi var kvar i Karlstad.
De kunde lämna Karlstad efter två och en halv vecka, med taxi och återigen med flyg men nu till Uppsala. Direkt hemgång skulle det bli med hemsjukvård, men när de passerade via neonatalavdelningen kom nästa stora överraskning:
– Alla barnen matades fortfarande med sond, och då fick vi klart för oss att den skulle vi själva få sätta tillbaka om något barn slet ur den. Vi hade ingen som helst utbildning för det, personalen skötte det i Karlstad, säger Petra.
Det var Emma som fick en snabbinstruktion i hur sond ska sättas.
– Alternativet hade varit att åka in till Akademiska, och det hade inte gått, säger Emma.
Hemsjukvården stod personal från neonatalavdelningen för:
– Efter alla kontroller som gjorts på barnen under tiden i Karlstad var det lite överraskande att det enda hemsjukvården bestod av var att väga barnen, säger Petra.
Nu har trillingarna hunnit bli två månader gamla och klarar sig sedan länge utan sonder. De väger mellan 3,4 och 3,7 kilo och går stadigt upp i vikt.
Att de inte fick sina trillingar på Akademiska som de hade tänkt och planerat ställde till mycket extra arbete, och också mycken oro för Petra och Emma.
– Det värsta var att vi flyttades så långt bort. Varför inte Västerås eller Stockholm, som är mycket närmare? säger Emma medan hon stillsamt klappar på Melanies blöjklädda bak.
– Vi har hela tiden blivit väldigt bra bemötta, det som vi har svårt att förstå är varför det inte finns tillräckligt med platser på neonatalavdelningen här på Akademiska. Bättre samarbete mellan landsting och lika villkor i olika kommuner borde också vara regel, sammanfattar Emma och Petra sina erfarenheter.