Lång kamp för att få hjälp åt sonen
Tomas är snart elva år och har just lärt sig att läsa. Han är hyperaktiv och ligger långt efter sina jämnåriga i utvecklingen. Mamman anser att han behöver en assistent, men det gör inte skolan.
Foto: Josef Nylén
I utredningarna som UNT tagit del av konstateras att Tomas har en utvecklingsförsening på 1,5-2 år, att han är impulsiv, har svårt med uppmärksamhet och minne samt att tolka och förstå visuellt material och sociala sammanhang. Tomas kan i många situationer vara mycket hyperaktiv och svårstyrd, vilket i kombination med hans utvecklingsnivå kan bli mycket svårt att hantera både för honom själv och för omgivningen.
- Bråk, mobbning och ibland utfrysning har följt, förutom att skolarbetet inte fungerat, säger Maria.
Efter att den första utredningen blev klar har skolan tillsammans med föräldrarna tagit fram åtgärdsprogram för Tomas skolarbete. Enligt Maria har hon fått tjata i omgångar för att så alls skulle ske. Under de möten som äger rum var sjätte vecka tar man upp vad som fungerar bra och mindre bra i skolan, det ser hon som positivt.
I årskurs två kom också en plusjobbare till skolan och det blev ett lyft för Tomas.
- Han hjälpte Tomas då och då, och kemin mellan dem fungerade bra. Men plusjobbaren fick bara vara där en kort tid. Sedan blev Tomas utan hjälp igen. I årskurs tre skulle en person från fritids vara med Tomas och en annan elev ett antal förmiddagar i veckan, men personkemin fungerade inte och i stället fick klassläraren ta hand om Tomas och den andra pojken medan personen från fritids ledde klassens undervisning.
Maria anser att skolan har tagit alldeles för lätt på Tomas problem. Hon har flera gånger blivit kallad till skolan för att lugna ner sonen, när personalen inte kunnat hantera honom.
- Har får en otrolig styrka när han blir arg. Vi har sett de här problemen länge, men det har varit mycket förnekelse från skolan.
Två förmiddagar i veckan kommer numera en speciallärare till skolan för att hjälpa Tomas och några andra elever med särskilda behov. Men den hjälpen räcker inte för Tomas.
- Minnet sviker på honom, han behöver ha allting upprepat. En lektion två gånger i veckan är för lite. Han hinner glömma.
Trots åtgärdsprogram har Maria märkt hur Tomas kommit allt längre efter sina klasskamrater i skolarbetet. Även skolan har noterat det och i samband med jullovet fick Maria veta att skolan vill flytta Tomas till Resursskolan i Gimo.
- Först nu erkänner skolan att min son har problem. Som om det hade kommit över en natt!
En läkare skriver i en ny utredning att Tomas beter sig som ett barn med adhd-diagnos, men han uppfyller enligt tidigare utredning inte alla kriterier för adhd. Nu pågår ytterligare en utredning. Maria är förtvivlad över att det ska behöva gå flera år med remisser, möten och utredningar för att Tomas ska få mer stöd i skolan.
- Ett barn ska inte behöva ha en diagnos för att få hjälp.
Helst vill hon inte heller att Tomas ska behöva pendla till Resursskolan i Gimo, där han inte känner någon och det bara finns tio barn i årskurs ett till nio. Maria anser att Tomas behöver en assistent för att klara av skolgången, och för att komma i kapp.
Vilket ansvar har du som förälder?
- Hemarbetet är mitt ansvar, men jag är ingen lärare. Jag är inte så duktig, säger Maria, som själv hade inlärningssvårigheter i skolan.
- Jag har arbetat mycket med Tomas så att han skulle få upp självförtroendet.
En elevassistent eller extraresurs som jobbar på heltid med Tomas och andra elever med särskilda behov vore det bästa för alla, anser Maria. Hon har även varit i kontakt med Skolverket och funderat på att göra en anmälan. Men hon börjar bli uppgiven.
- På Skolverket säger de att om jag skickar handlingar till dem kommer det ta mellan två och fyra år innan det är klart. Om det ska ta så lång tid hinner min son ju nästan gå ut högstadiet. Får han inte hjälp snart så kommer det att kosta mer för samhället i slutänden.
Fotnot: Maria och Tomas heter egentligen något annat. För att skydda elevens anonymitet uppges inte heller rektorns namn.
Så jobbar vi med nyheter