Hunden Vimla fyller ett år och Robins två barn har bakat tårtor och slagit in paket. Det råder feststämning i det stora lantköket när UNT kommer på besök. Det är svårt att tro att familjen bara bott här en vecka. Och att Robin åker till Mali om tre dagar.
Paret berättar om de stora livsplanerna. De ska köpa getter, alpackor, ankor och höns. Och Robin ska plugga en distansutbildning i lantbruk. I januari föds deras första gemensamma barn.
Robin arbetar på Försvarsmaktens telekrigbataljon på ledningsregementet i Enköping. Under hösten och våren kommer han vara en av 310 man från Sverige som arbetar med underrättelseinhämtning på plats i Mali. Med tre dagar kvar innan avresa till Timbuktu är förberedelserna i full gång. Flyttkartonger behöver packas upp, rum ska inredas och bebisgarderoben kompletteras. Även de mentala förberedelserna behöver tid. Jobbet som soldat innebär oro och risker. Få andra par i 30-årsåldern har förberett sig lika mycket på döden.
– Jag har skrivit testamente och tagit bild till dödsannons. Sedan har jag tecknat livförsäkring så barnen och Hanna klarar sig om jag dör.
Hanna berättar att de häromdagen hörde en låt på radion, varpå Robin säger: ”den här har jag valt till min begravning!”
– Det är tufft att prata om döden, men samtidigt skönt att veta att allt det praktiska är ordnat. Min bror dog hastigt förra året och vi stod där totalt oförberedda, berättar Hanna.
För Robin är utlandsposteringen svårare att motivera nu när Hanna är gravid.
– Jag får ångest när jag tänker på att jag ska vara borta så länge. Men jag har internationell tjänstgöringsplikt. Att vara militär i Sverige innebär risker i nivå med en byggarbetares. På plats i Mali går riskerna upp betydligt, men jag bedömer dem som rimliga.
Robin försöker även förbereda fyra- och femåriga döttrarna Siri och Elvira.
– Vi har pratat om vad en militär är. Jag berättar att jag ska åka till ett fattigt land och hjälpa till. Barnen har också fått ge bort gosedjur som jag tar med mig.
Det jobbigaste för Hanna är det stora hemlighetsmakeriet kring uppdraget. Att inte få prata när man vill.
– Han kan ringa från Mali och säga ”nu kan jag inte prata på ett tag”, vilket kan innebära tystnad i 14 dagar.
Som ett sätt att förbereda familjer anordnar Försvarsmakten anhörigträffar. För Hanna har de varit till stor hjälp.
– Träffarna har gjort mig tryggare. Nu vet jag mer om skyddsnätet i Mali. Skulle Robin bli skottskadad får han snabbare hjälp än hemma. En exakt rutin finns för sådana händelser. Jag kan också ringa ett akutnummer om jag behöver.
Robin kommer hem igen till jul och hinner vara med på förlossningen beräknad till 10 januari. Sedan får den nya familjen några veckor tillsammans innan han åker tillbaka i februari. Utlandstjänstgöringen tar slut i maj 2018.
För två år sedan var Robin i Mali första gången. Då var han förare. Nu är han systemtekniker och sjukvårdare. Det som driver honom att åka tillbaka är en vilja att hjälpa och göra skillnad för människorna i Mali. Väl på plats bor Robin och merparten av svenska styrkan på ”Camp Nobel” i Timbuktu. De sover i luftkonditionerade tält och varje soldat har ett rum med tygväggar på 2x2 meter.
– Livet på campen är okej. Men tyvärr har jobbet blivit farligare sedan Camp Nobel börjat attackeras med granater. När vi är på operation i öknen i upp till 14 dagar i sträck, är det värre med bekvämligheterna. Vi förflyttar oss i tio ton tunga terrängbilar kallade Galt, och har med oss vatten, bränsle och frystorkad mat. Sedan sover vi i tältsängar med bara myggnät över oss.
Utlandsposteringen har gjort Robin mer tacksam över livet i Sverige.
– Saker hemma kan kännas futtiga i jämförelse med livet i Mali. Och upplevelserna har gjort att jag lättare kan tackla vardagsproblem hemma. Många människor i världen behöver hjälp. Och jag tror att de främlingsfientliga krafterna skulle minska om fler fick se krigsdrabbade länder på nära håll.
Att Robin åker trots bebisen som snart kommer, har varit ett gemensamt beslut.
– Det här är lika mycket Hannas mission som min egen. Att först vara gravid hemma själv och sedan med bebisen i tio veckor utan mig, är ett lika tufft uppdrag.
– Jag ser det som att jag lånar ut Robin för en god sak i några veckor. Människorna i Mali behöver honom. När han kommer hem är han min hela livet, säger Hanna.
Fotnot: Robin och Hanna har valt att inte ha med sina efternamn i texten.