Sedan några år tillbaka är lagtexten om radio- och tv-avgift teknikneutral. Det avgörande för om du är skyldig att betala tv-licens är inte längre om du har en tv eller ej, utan om du har utrustning som kan ta emot tv-sändningar – datorer och surfplattor, men inte mobiltelefoner, som Radiotjänst tolkar lagen. Det är dock först nu, med utspelet från SVT, som det hela sätts på sin spets. Och det är först nu som det så tydligt framgår att licensavgiftens tid borde vara förbi.
I takt med att mediekonsumtionen har förändrats har tv-licensen som finansieringslösning för svensk public service blivit allt mer överspelad. Att avgiftsbelägga teknisk utrustning vars främsta användningsområde inte är att fungera som tv- och radiomottagare, är visserligen i linje med gällande lagstiftning, men rimmar illa med verkligheten. Radiotjänst räknar inte heller med att det kommer att ge några större resurstillskott. Däremot kommer det att bidra till att undergräva licenssystemets trovärdighet – och därmed på sikt SVT:s och SR:s finansiering. Lagstiftningen som är tänkt att skydda public service riskerar i stället att undergräva dess ställning.
Det finns en lösning som både löser public service-företagens finansiering och garanterar deras oberoende, utan att involvera ett licenssystem i otakt med tiden. Problemet är bara att det stoppades av finansdepartementet.
I september förra året enades Public service-utredningen om att ersätta tv-licensen med en skatt. För att garantera mediebolagens oberoende skulle skatten inte sedan gå in i statsbudgeten. Den skulle i stället sättas in på ett särskilt konto i Riksgälden. Men tanken att skattepengar skulle hamna utanför statsbudgeten, och därmed regeringens direkta kontroll, var tydligen för provocerande för Moderaterna.
Nu får vi i stället licensavgifter på våra datorer, och ett försvagat stöd för hela public service-tanken. Är Moderaterna nöjda nu?