Fenomenet skvallrar om att människan i grunden är ett flockdjur. Utan förvarning rusar (nästan) alla åt samma håll. Partier som knappt visat några livstecken under mandatperioden kan plötsligt räkna med en våg av nya sympatisörer och medlemmar.
Länge har det sett ut som att Miljöpartiet tar hem spelet i årets omgång. I gårdagens Expressen intervjuas ett optimistiskt språkrör. Maria Wetterstrand utstrålar självförtroende. Det märks inte minst på hennes rättframhet. Förståeligt nog är det något som uppskattas av väljarna.
Överlag skulle politiken må bra av mindre tillgjordhet. Wetterstrand hävdar att hon aldrig tänker på vad väljarna vill höra. I stället ägnar hon tankekraften åt det hon vill säga.
Wetterstrands fördelar till trots så är ändå trendkänsliga väljare ett märkligt fenomen. Politikens lämmeltåg brukar sällan behandlas i den politiska journalistiken. Efter skrällarna finns visserligen alltid krystade förklaringar att tillgå. Som ledarskribenter kan vi det här med efterklokhet. När pendelrörelsen är i full sving är det inte lika säkert att vi som kommenterar förstår vad som händer.
Miljöpartiet står delvis över blockpolitiken. Min bild av partiets rötter är att det i första hand handlar om en protest- och missnöjesrörelse. Från början hittade man en klangbotten i tredje vågens miljöaktivism. Per Gahrton och Birger Schlaug mutade sedan in EU-motståndarna (som inte nödvändigtvis var miljöintresserade). Numera har Miljöpartiet lagt beslag på vilsna mittenväljare. Vad beror det på?
Framförallt tror jag att det handlar om Folkpartiet. Bengt Westerberg fick mycket kritik för att han drev liberalerna för långt åt vänster. På samma gång hade han en förmåga att locka väljare från båda sidor av blockgränsen. I dag är det Miljöpartiet tillsammans med Moderaterna som har starkast dragningskraft i mitten.
Det är ingen vild gissning att många av Miljöpartiets nyvunna väljare inte vet särskilt mycket om partiets politik och historia. Varför skulle annars EU-vänliga liberaler i Mälardalen rösta på tillväxtmotståndare som alldeles nyss ville lämna unionen?
I kampen mellan förnuft och känsla får känslorna sista ordet. Kanske. Först när valet är färdigräknat vet vi säkert.