Fredrik Cederblad låg inlagd på iva i fem dygn. Bilden är tagen på lördagen när det började vända. Andningsmetoden kallad NIV, är i princip som en respiratorbehandling men utan att han behöver sövas och intuberas. När maskinen känner att han börjar dra in ett andetag hjälper den till att blåsa in resten av andetaget.
Fredrik Cederblad kom hem på annandag jul. Då hade han legat på Akademiska under elva dygn varav fem på intensiven.
– Skinka och köttbullar är skit detsamma. Jag är så tacksam att jag överlevde och kan få uppleva fler jular framöver, säger han.
Han orkar inte mycket. Sitter i en fåtölj, tittar ut genom fönstret och känner sig lycklig att kunna vara med dem han älskar.
– Av iva-personalen har jag fått lära mig att covid slår så olika. En 90-åring kan klara sig bra medan en 40-åring kan dö. Jag är inte riskgrupp, har visserligen övervikt och lite högt blodtryck men rör på mig och är i okej form. Jag trodde aldrig att jag skulle drabbas så hårt.
Allt började som en lätt influensa med låg feber och han isolerade sig från familjen.
– Jag kände mig lite trött men mitt tillstånd var inte särskilt dåligt; det var inget att skriva hem om, säger han med en lätt andfådd röst.
Han, som själv är barnläkare och 55 år, tog blodförtunnande sprutor och mätte sin syresättning av blodet. Läget var stabilt första veckan. Men vecka två blev han sämre och började känna sig bekymrad.
– Det blev alltmer jobbigt att andas, som om lungorna inte fungerade. Trots att jag haft massor med patienter med covid-19 hade jag inte föreställt mig hur inihelvete farlig sjukdomen skulle bli för mig.
Veckan innan jul åkte han till sjukhuset och blev inlagd på infektionsavdelningen. Där fick han syrgas via en apparat som skapar övertryck i näsan och värmer upp luften. Gradvis blev han sämre och fick koncentrera sig på varje andetag.
– Jag kände hur det svartnade för ögonen.
På fredagen fick han intensivvård. Han blev inte nersövd och lagd i respirator – med vårens erfarenheter används inte den intensivvårdsmetoden lika ofta numera inom covidvården – i stället fick han ständig andningshjälp.
– Fredagen var mest kritisk och risken att jag skulle dö ökade hela tiden. Jag förstod det. Men fick ingen dödsångest utan hamnade i ett meditativt tillstånd och tänkte att kanske går det bra, kanske inte. Efteråt har jag fått veta att jag svävade mellan liv och död, säger han.
På intensiven blev han uppmanad att ligga på mage. Det var plågsamt och jobbigt.
– Jag är 100 procent övertygad att det som räddade mig var att jag låg tolv timmar på mage. Det är extremt bra för covid-patienter och öppnar upp lungorna, säger Fredrik Cederblad.
Andra överlevnadsfaktorer anser han vara en fantastisk säng på iva och hörlurar som stängde världen ute. Och så tankarna på att bonussonen Calle fyller år den 18 december.
– Jag tänkte att det skulle förstöra hans födelsedagar för all framtid om de skulle förknippas med dagen då jag dog. Det fick mig att hålla ut – timme för timme, säger han.
På onsdagen hade tillståndet förbättrats och han flyttades tillbaka till infektionsavdelningen. Julafton tillbringade han på sjukhuset. På parkeringsplatsen utanför stod hans hustru och barn. Och de vinkade till varandra genom fönstret.
Det här andningsstödet kallas för optiflow och innebär att det ligger ett övertrycksflöde via näsan för att förhindra att luftvägarna faller ihop.
– Det var min bästa jul någonsin. Jag kände en sån lycka som inte går att beskriva, säger han.
Han är djupt berörd över sin andra chans till liv.
– Jag var inte förberedd på att dö.
Vill du säga något till dem som tvekar att vaccinera sig?
– När ni nu får chansen; vaccinera er utan tjafs. Gör det för er egen skull, för dem ni tycker om och för att hela världen ska få bort det här jävla viruset. Tillsammans kan vi göra det.
Fredrik Cederblad tar sin första stapplande promenad efter att ha varit inlagd för covid-19. Vid sin sida har han hustrun Jaroslawa Cederblad och i kopplet jack russeln Sigrid. I övrigt orkar han mest vila.