Läkarbristen slår mot psykpatienter

Hennes liv är mycket begränsat. Det är med tunga steg Birgitta Jonsson tar sig till affären. Hon klarar inte av att åka buss, har svårt att vistas bland människor. Hon går alltid med mobiltelefonen i hand och hoppas att doktorn ska ringa.
Men doktorn ringer inte.
Hennes liv är en mardröm. Utan bästa väninnan skulle hon inte klara sig. Väninnan betyder allt.
- Jag har en svår ångest, jag vill vända mina tankar 190 grader, men behöver hjälp. Medicinerna blir jag inte frisk av, det blir bara värre. En del av tabletterna törs jag inte äta, jag blir ännu sjukare, berättar Birgitta Jonsson.
Det här är hennes historia:
I slutet av förra året remitterades Birgitta Jonsson till en mottagning inom allmänpsykiatrin vid Akademiska sjukhuset. Då fick hon träffa läkare, fylla i ett formulär.
Sedan hände ingenting.

En ny remiss gick iväg och i april ringde hon till sin doktor för att få besked, en besökstid.
Men doktorn hade slutat.
- Jag vände mig till min gamla klinik som hjälpte mig ta kontakt med mottagningen igen. Nu fick jag träffa en ny läkare som berättade att jag hade svår ångest. Läkaren skrev ut medicin, berättar Birgitta Jonsson.
I samband med besöket fick hon löfte om att få träffa en psykolog. Tanken var att hon skulle erbjudas kognitiv beteendeterapi, KBT mot sin ångest.
Dagarna gick och den utlovade terapin rann ut i sanden.
- Jag blev väldigt orolig och ringde för att få veta vilken hjälp jag skulle få. Då fick jag till svar att läkaren hade slutat.
I början av juli fick hon ett brev från mottagningen.
- Jag blev jätteglad att få träffa en läkare. Det var en fredag, det kommer jag ihåg.

Birgitta Jonsson fick en ny, starkare medicin. Efter några dagar ringde Birgitta för att berätta att hon inte ville ta den starka medicinen på grund av rädsla för biverkningar.
Läkaren hävdade motsatsen, medicinen var viktig för henne. Läkaren lovade också att ringa några dagar senare.
Men det gjorde inte läkaren.
Doktorn hade slutat.
Tillsammans med väninnan åkte Birgitta Jonsson till mottagningen i början av augusti.
Hon begärde ut kopior av sin journal, ville veta vad läkarna skriver om henne. Om det över huvud står någonting om den utlovade kognitiva beteendeterapin.
Hon fick veta att en läkare vid mottagningen skulle ringa och ge henne ett besked.
Birgitta Jonsson tillbringar sina dagar hemma i lägenheten. Och hoppas att telefonen ska ringa.
- Jag väntar på samtal hela dagarna. Men är man bara hel och ren tar dom en inte på allvar, så känns det.
I mitten av augusti for hon till mottagningen ännu en gång. Hon fick besked att en läkare skulle ringa henne på eftermiddagen.
Men ingen doktor ringde.

Nytt besök. Men någon läkare får hon inte träffa.
Istället skriver en läkare på den intilliggande mottagningen ut medicin till henne.
En av de sista dagarna i augusti ringer plötsligt telefonen där hemma. Birgitta Jonsson får en tid några dagar senare.
- Det känns härligt, läkaren sa att det får ta den tid det tar. Nu kanske jag kan börja hoppas, säger hon.
Efter besöket är hon inte lika hoppfull längre. Av psykologen får hon veta att det är långa köer till den kognitiva beteendeterapin.
- Nu skulle han vara ledig, men han lovade att ringa, säger Birgitta Jonsson.

Läkarbristen slår mot psykpatienter

På tre månader har Birgitta Jonsson träffat lika många psykläkare. Läkare har slutat utan att lämna besked, utlovade recept har inte skickats in till apoteket och läkare hör inte av sig trots löften. Hjälpen känns långt borta.