Lägren var sovjetiska
Drygt 30 000 var civila balter. De flesta övriga var soldater ur Röda armén som flytt tyska krigsfångläger i Norge, Finland och Tyskland. Bland dessa fanns en stor grupp finsktalande ingermanländare, även civila ingermanländare.
Balterna och de sovjetryska flyktingarna behandlades olika.
Nästan alla balter (med undantag för cirka 150 man som vid krigsslutet anlände i tysk uniform) slussades en kort tid efter ankomsten ut på arbetsmarknaden och integrerades i det svenska samhället. Sovjetryssarna koncentrerades i läger.
Den svenska regeringen hade i början av kriget fallit undan för påtryckningar från Berlin, men nu var man angelägen om att ha goda förbindelser med Kreml.
Krävde information
Moskva krävde redan på våren 1942 att den svenska regeringen skulle lämna ut personuppgifter om alla sovjetryska flyktingar i landet och fortlöpande lämna informationer rörande alla som nyanlände.
Flyktingarna skulle samlas i läger med enbart sovjetisk personal. Moskva tänkte sig till och med att organisera infångandet. Personal utsänd från legationen i Stockholm skulle åka runt i landet och spåra upp flyktingarna, något som den svenska regeringen då avvisade.
Första lägret Baggå
Det första rysslägret öppnades i Baggå herrgård i norra Västmanland i maj 1942.
Först i september 1943 kunde regeringen komma överens med Moskva om ett avtal om hur lägren skulle organiseras.
Lösningen blev en svensk och en sovjetisk ledning i lägren som nu öppnats på olika håll i Mellansverige.
Lägeravtalet gav i praktiken sovjetmakten rätt att bedriva politisk verksamhet bland flyktingarna. Lägren blev ett slags sovjetiska enklaver i folkhemmet, där det kontinuerligt kunde brytas mot svensk lagstiftning.
De ryska lägerledningarna bestod av ett antal kommissarier och en lägerchef, "förtroendeman", utsedd av legationen.
Inre regimen
I till exempel Baggålägret bestod den sovjetiska ledningen i december 1943 av åtta personer - tio procent av de intagna - som hade ansvaret för den inre regimen. Legationen gavs rätten att sörja för de intagnas "allmänna kulturella behov," enligt historikern Anders Berges studie Flyktingpolitik i stormakts skugga.
De intagna kontrollerades och legationen i Stockholm informerades fortlöpande om oppositionella. Förtroendemännen tillläts resa fritt mellan lägren och legationen. De som bröt mot den inre ordningen fick, enligt avtalet, svara för sig inför legationens konsulära avdelning.
Listor på icke renläriga gjordes upp. De intagna förbjöds lyssna på radio och anordna gudstjänster. När detta ändå skedde betecknades det som antisovjetisk propaganda. Löner som betalades ut kunde konfiskeras i den sovjetisk statens namn. Grova övergrepp förekom i kontrollen och övervakningen av fångarna.
Den svenska lägerledningen hade små möjligheter att skydda motsträviga flyktingar.
"Excesser som i de helt sovjetstyrda flyktinglägren i Frankrike förskonades Sverige ifrån, även om åtminstone ett mord med vad som förefaller ha varit politisk bakgrund förekom," skriver Anders Berge.
Det inträffade i Lissmalägret. Den sovjetiska legationen ansåg för övrigt att mordet var en "rent intern sak" och skyddade mördaren.
Tavlor med hammaren och skäran fanns uppsatta på till exempel Krampenbarackerna. I Lissmalägret hissades sovjetiska flaggan. Regelbundet visades propagandafilmer. Då Stalin dök upp på duken stod man i givakt.
Legationstjänstemän från Stockholm besökte lägren i genomsnitt ett par gånger i månaden och höll slutna möten med fångarna som den svenske lägerchefen inte fick delta i.
En del interner lyckades fly, trots att också den svenska lägerledningens direktiv var att förhindra det. De som rymde tilläts etablera sig på annan ort. Liksom huvuddelen av ingermanländarna fick de senare stanna i Sverige.
Till exempel fanns under 1944 sju sovjetryssar i Vittinge. De arbetade på tegelbruket och var inneboende i samhället. Rymningarna ogillades naturligtvis av sovjetlegationen:
"Den sovjetiska legationen krävde att en småbrukare som tagit emot en rymling från lägret i Lissma skulle förvisas i inre exil till en annan del av Sverige då han uppträtt fientligt mot ryska staten", skriver historikern Kenth Olsson i en artikel om lägren i tidskriften Populär Historia.
Ingermanländare
I september 1944 skrev Finland på stilleståndsavtalet med Sovjetunionen. I oktober och november hemskickades under stort hemlighetsmakeri sammanlagt nästan 1 100 sovjetryssar, det vill säga alla de som 1 oktober befunnit sig i rysslägren (formellt rymningsförbud infördes då), samt de som rymt därifrån efter detta datum.
Svensk polis fick uppdraget att ta fast dem som hade rymt. I ett direktiv från Utlänningskommissionen inför masshemresan i oktober får polisen veta:
"Transporten av ryssarna är hemlig. Försök få fast dem omedelbart."
I december 1944 var cirka 1 500 sovjetryska flyktingar kvar i Sverige. 1 100 av dem var finsktalande ingermanländare. Nya flyktingar anlände från Finland och Norge.
Moskva krävde att få namn och adresser till varje enskild flykting. Dessa skulle uppsökas av en sovjetisk repatrieringskommission och förmås återvända hem.
Regeringen lämnade ut uppgifterna på sammanlagt 784 personer.
Repatrieringskommissionen, 15 man stark, reste under 1945 runt i Sverige och lyckades med hot och desinformation förmå åtskilliga av dem att skriva på en förbindelse om att "frivilligt" resa hem.
UNT-FAKTA
I Sverige fanns under andra världskriget åtta läger för sovjetryska förrymda krigsfångar.
I maj 1942 öppnades det första "rysslägret" i Baggå herrgård en mil norr om Skinnskatteberg i Bergslagen.
Därpå öppnades ytterligare tre läger i norra Västmanland: Baggbron (pensionat Udden), baracklägret Krampen och en mindre förläggning i Uttersberg en halvmil öster om Krampen, Lissma herrgård i Huddinge, Storvreta norr om Uppsala, Aborrtjärn i södra Dalarna och Järvsö i Hälsingland.
Lägren var relativt öppna, men för till exempel resor utanför landsfiskalsdistriktet fordrades permissionstillstånd. Gemensamt för alla lägren var att de låg intill, eller på kort avstånd till, en järnvägsförbindelse.
Det gällde också för det åttonde lägret vid Byringe station söder om Strängnäs, som emellertid skilde sig en del ifrån de övriga.
Här militärinternerades 164 sovjetryska marinsoldater som kommit till Sverige från Estland på hösten 1941, sedan deras fartyg tappat förbindelsen med de sovjetiska huvudstyrkorna. De delades sedermera upp i ett A-läger för flertalet och ett B-läger för 34 "oppositionella". De senare tilläts, efter en särskild utredning, att stanna i Sverige.
Så jobbar vi med nyheter