Det enda som egentligen förenar komikerna Soran Ismail och Johan Rheborg är att båda har en humor som tenderar att gravitera runt den del av den mänskliga anatomin som brukar betecknas såsom genitalierna. I övrigt är de fullständigt olika.
Knivstasonen Soran Ismail var först ut i går, med sin återhållna men skarpt sarkastiska stil. Han ställde sig rakt upp och ned, uppvisade ett kroppsspråk inte helt olikt en pinnes, och gödslade entoniga skämt omkring sig som nästan alltid föll i god jord. Inte minst så drog han nytta av sin uppländska lokalkännedom, bland annat genom att fråga varför det går ”stadsbussar” till en så bonnig håla som Bälinge.
Som den skicklige komiker Soran Ismail är vet han att det räcker med att säga ”Björklinge” med ett ironiskt tonfall för att en Uppsalapublik ska titta menande på varandra och fnissa. Utöver det så höll hans manus en hög och jämn kvalitet rakt igenom, med halsbrytande skildringar av tveksamma grabbaktiviteter såsom ”kissbomben” och ”runka bulle” (skrev jag att han var skrevorienterad?) samt smarta anekdoter från tillvaron som kurd i Sverige och svensk i Kurdistan.
Johan Rheborg å sin sida gick ut hårt och gjorde allt det som Soran Ismail inte gjorde. Han rörde sig likt en jabbande boxare över hela scenen, skrek som en bindgalen hund i mikrofonen och växlade mellan skrattretande dialekter. Om Soran Ismail är den lågmälde iakttagaren av sin omvärld så är Rheborg den expressive aktören som anammar rörelser och tonfall, manér som han sedan accentuerar så till den milda grad att man inte kan göra annat än att kapitulera i skrattanfall.
Mest imponerande var hans förmåga att improvisera fram monologer baserade på vad utvalda personer i publiken jobbade med. Han drog grävmaskinskämt med en grävmaskinist och pilotvitsar med en pilot, en inte helt enkel utmaning.
Till skillnad från Soran Ismail hade han dockett ojämnare manus. Han tappade tråden ibland och tycktes svaja till. Men den avslutande monologen om en ändtarmsoperation som tog en ände med förskräckelse var något av det roligaste (och mest osmakliga) som har framförts på en Uppsalascen.