– Det var inte trångt på bussen, ändå tryckte han sig hårdare och hårdare mot mig. Jag kände mig så rädd och maktlös när jag fattade vad som hände, berättade en av de unga kvinnor som vittnade under rättegången.
Alla berättade om en man, med ansiktet dolt av en huva eller halsduk, som ställt sig tätt intill dem och tryckt sig mot deras bakdel eller lår. Det pågick som mest kanske några minuter, ändå satte det djupa spår hos flera av kvinnorna. En av dem, som utsattes redan vintern 2018, berättade att hon påverkats av händelsen långt efteråt och upplevt den som extremt obehaglig.
Deras målsägandebiträde, advokat Agnes Kelemen, konstaterade att kvinnorna utsatts i en helt vardaglig situation, när de åkt buss:
– Ändå har alla fått försöka freda sig från att få sin sexuella integritet kränkt, sade hon.
En kvinna fick panikångest när mannen tryckte sig mot henne. Kvinnan berättade att hon först, när hon kände en kropp bakifrån, försökte hitta en naturlig förklaring:
– Det var trångt på bussen, jag tänkte att det kanske var en äldre person som hade svårt att hålla balansen, men när jag rörde mig bort följde personen efter. Efter en stund märkte jag att han hade ett ben på vardera sidan om mig.
Samma kvinna utsattes för en likadan händelse på bussen bara ett par veckor senare. Vid det tillfället, berättade kvinnan, tryckte mannen sitt kön mot henne.
Alla kvinnorna berättade att de inte vågat säga ifrån eller ropa på hjälp av rädsla för att provocera mannen. En av dem lyckades få ögonkontakt med en annan kvinna på bussen, som uppfattade vad som hände:
– Då kändes det lite tryggare, förklarade kvinnan.
Vittnet följde efter mannen när han lämnade bussen och larmade samtidigt polis som kort efteråt grep den man som nu åtalats. Gripandet skedde i mars förra året och när det blev omskrivet, bland annat i UNT och på sociala medier, hörde fler kvinnor av sig och berättade om liknande händelser under en följd av år. Det ledde till att han åtalades för totalt fem fall av sexofredande på bussar.
Vid rättegången berättade kvinnorna samlat och sakligt om händelserna. Alla hade ungefär samma berättelse, men alla hade inte upplevt den lika skrämmande. En kvinna förklarade att hon inte blev särskilt rädd:
– Det var dagtid, jag hade min kompis där och det var många på bussen. Jag anmälde inte eftersom jag tänkte att det inte var värt. Senare när rektorn på vår skola uppmanade oss att anmäla så gjorde jag det.
Ingen av kvinnorna såg mannens ansikte men lämnade samma beskrivning av hans gestalt. Vid rättegången nekade den åtalade mannen till brott i samtliga fall, men svarade fåordigt på åklagarens frågor. Hans försvarare, advokat Anders Rosenhall, tvivlade inte på kvinnornas berättelser men konstaterade att ingen teknisk bevisning binder mannen till gärningarna och ingen av kvinnorna pekat ut honom. Han påpekade att bilder och meddelanden om bussmannen under långt tid hade lagts ut i sociala medier och kan ha påverkat kvinnorna:
– Syftet har förstås varit gott, man vill hitta skurken, men risken är att det som skrivs blir en sanning utan att någon ifrågasätter. Man kan tänka sig att det finns många olika män som skulle kunna göra sådana här saker.
Kammaråklagare Ulrika Modin pekade på att kvinnornas berättelser var mycket likartade:
– De har samma beskrivning av gärningsmannen, det har skett i samma geografiska område och alla målsägande är trovärdiga. Allt talar för att det är fråga om samma gärningsman, summerade åklagaren.
Tingsrättens dom meddelas senare.