Samtidigt står det nu klart att kvastfeningen inte är vår närmaste nu levande släkting bland fiskarna.
Kartläggningen, som har gjorts av ett internationellt forskningskonsortium lett av professor Kerstin Lindblad Toh vid Uppsala universitet och Broad Institute i USA, publiceras i veckans nummer av den ledande vetenskapstidskriften Nature.
– Vi kan nu ge definitivt besked i den gamla tvistefrågan om lungfisken eller kvastfeningen är vår och alla andra landlevande ryggradsdjurs närmaste nu levande släkting. Svaret är lungfisken, vilket är logiskt eftersom den både har början till ben och ett slags lungor, säger Kerstin Lindblad Toh.
Att döma av dess utseende verkar kvastfeningen ha undgått den evolution som annars är så uppenbar överallt i naturen. Tiotals, ja till och med hundratals miljoner år gamla fossil visar att dagens kvastfeningar fortfarande är näst intill på pricken lika sina förfäder.
Forskarna har nu kunnat jämföra kvastfeningens arvsmassa med ett stort antal andra djurs arvsmassor. Jämförelsen visar att kvastfeningens gener, och därmed de proteiner som generna ger upphov till, utvecklas mycket långsammare än generna hos andra djur.
– Kvastfeningen verkar vara så väl anpassad till den extrema men stabila miljö de lever i i havsdjupet att den inte behöver förändra sina gener så mycket. Däremot förändras andra delar av dess arvsmassa lika snabbt som hos andra djur, säger Kerstin Lindblad Toh.
Att kvastfeningen har stora paddelliknande fenor är ett skäl till att många forskare har trott att den är den närmaste nu levande släktingen till de fiskliknande varelser som för hundratals miljoner år sedan kravlade upp ur havet och gav upphov till alla landlevande ryggradsdjur.
– Genom att titta på flera hundra gener som finns i alla ryggradsdjur kunde vi dock se att likheterna är större mellan lungfisken och de landlevande djuren, säger Kerstin Lindblad Toh.
Forskarna hoppas att kartläggningen av kvastfeningens arvsmassa ska hjälpa utvecklingsbiologer att fördjupa kunskaperna om landdjurens ursprung och anpassning till sin nya miljö på land.
– Men redan nu kan vi utifrån en jämförelse mellan kvastfeningarna och andra djur säga att anpassningen till land inneburit förändringar i gener som är inblandade i bland annat lukt, hörsel, urinutsöndring, immunförsvar och utveckling av våra specialiserade extremiteter, säger Kerstin Lindblad Toh.
Fotnot: Den vetenskapliga rapporten av studien kan läsas på http://dx.doi.org/10.1038/nature12027