Artikeln satte i gång en flod av kommentarer och nya inlägg, även utanför landets gränser. Alla har gett i stort sett samma bild av läget. Många har beskrivit ett samband med pedagogiska föreställningar som brett ut sig åtminstone sedan 1990-talet och antagligen längre än så.
Delvis handlar det givetvis om läsningen i sig. I många skolor och klasser fungerar allt som det bör göra. Eleverna får läsa gemensamma böcker för att sedan kunna prata om dem och lära sig både ord, begrepp och resonemang. Läraren har högläsning och hjälper till att öppna dörren till litteraturens värld. Man har riktig undervisning i svenska språket med ordkunskap och viktiga språkregler som självklara inslag. Eleverna får lära sig att formulera fullständiga meningar och använda ord på rätt sätt.
Men uppenbarligen brister det på många håll. Och brister det i läsningen så är brister i nästan alla andra ämnen ofrånkomliga. Om man inte fullt ut kan tillgodogöra sig innehållet i läroböcker eller tidningsartiklar – eller på hemsidor av olika slag – så lär man sig inte det man måste kunna i andra ämnen heller. Och det som brister på lägre nivåer flyttas gradvis uppåt i utbildningssystemet. Har man inte lärt sig läsa ordentligt i lågstadiet så är kan det vara för sent att kompensera på högre stadier. Gymnasieundervisningen ska inte behöva börja om på den nivå som eleverna borde ha klarat av på högstadiet – ändå är det ofta just det man får lov att göra.
Men det handlar också om den mer övergripande utveckling som inneburit att själva undervisningen, i bemärkelsen att läraren berättar och förklarar, ersätts med antingen oförberedd faktasökning i grupp eller individuella ”forskningsuppgifter”. Metoden tillämpas givetvis i olika utsträckning i olika skolor och i olika kommuner, och det är inte alltid fel att lägga ut uppgifter av detta slag på eleverna. Men alltför ofta blir den praktiska konsekvensen att kunskapsstoffet segregeras och att skolan förstärker socioekonomiska skillnader i stället för att så långt det går motverka dem.
Många barn har föräldrar som är vana vid att uttrycka sig skriftligt och muntligt, som vet var de kan hitta relevanta fakta och vilka fällor man bör undvika när man söker information. De barnen kan få hjälp hemma när skolan lägger ut ett ”forskningsuppdrag”.
Men skolan är till också för de barn som har andra förutsättningar – ja, i själva verket borde den ju i första hand vara till just för dessa. Men det är de barnen som lämnas i sticket när skolan avstår från lärarledd undervisning. På detta sätt har kommunpolitiker kunnat se möjligheter att spara pengar samtidigt som de ansett sig följa den mest moderna pedagogiken. Men resultatet har blivit att alltför många barn inte fått den undervisning som de har rätt till.
Mycket tyder på att kunskapsklyftan sakta men säkert vidgats. De senaste åren har en rad reformer genomförts som syftar till att återställa det fokus på kunskap, tidiga insatser för barn som behöver sådana och trygghet och arbetsro i skolorna som krävs för att utvecklingen ska vända. Men det kommer naturligtvis att ta lång tid innan några tydliga resultat syns.
Ändå är detta bara ett ramverk. Avgörande för skolans framgång är som alltid lärarnas yrkesskicklighet. De måste få tid och resurser att verkligen undervisa. Skolans uppdrag måste vara att kompensera för skillnader i elevernas bakgrundsförutsättningar, inte att förstärka dem. Det är ett uppdrag av nationell betydelse och måste behandlas därefter.