Pinsamheten drabbar dock inte bara den amerikanska ambassaden utan också Wikileaks. Här illustreras nämligen en syn på källor och dokumentation som bara kan kallas naiv.
Tydligen tror Wikileaks Julian Assange med flera att de gör världen en tjänst genom att avslöja hemligheter som ingen annan vågat berätta om. Man anar en världsbild som hade passat i Da Vinci-koden – diplomater, i synnerhet amerikanska, besitter kunskaper som vi andra undanhålls och som ger dem möjlighet att manipulera världen. Nu ska konspirationen avslöjas!
Den som läst verkliga diplomatrapporter vet att de inte alltid är så strama och välinformerade som de borde vara. Författarna kan ta fel eller missförstå och tillåter sig ibland ett spydigt omdöme. I detta finns ingen konspiration. Och dramatiken i avslöjandena är sällan större än att den som vill ändå kan göra sig en hygglig bild av förhållandena genom att följa några internationella kvalitetstidningar.
Däremot kan Wikileaks metod att läcka ut diplomatrapporter få stora konsekvenser både för det internationella umgänget och för forskning och historieskrivning. Det verkligt viktiga kommer att sägas på andra sätt. Sådant som nu fästs på papper eller sparas digitalt skulle ändå bli offentligt med tiden. Om det inte skrivs ned alls så blir det betydligt svårare att följa det internationella politiska skeendet. Eller med andra ord: insynen minskar.
Kanske har vi också att göra med en övertro på digitaliserad information som är så enkelspårig att den kan bli riskabel också på andra sätt. Det finns massor av information – och ”information” – lagrad om oss alla i register av alla tänkbara slag.
En del är rätt, en del är överspelat, en del är ointressant – och en hel del är bara fel men har ändå skrivits in. Varken enskilda uppgifter eller en samling av utdrag ur många olika register säger allt som är viktigt om vilka personer vi egentligen är. Och inte heller kan man räkna med att komplexiteten i beslutsprocesser inom politik eller näringsliv, diplomatiska signaler och sonderingar, riskanalyser eller frånvaro av sådana, kan fångas in med diverse rådata som hällts ut ur den ena eller andra databasen.
Det som saknas är vetenskaplig eller journalistisk bearbetning. Filosofen Karl Popper konstaterade en gång att British Museum innehåller mängder av fakta, organiserade efter olika principer, men är ändå inte mer än ett museum – en samling av föremål. För att det som finns i museet ska bli vetenskap behövs en bearbetning, teorier om hur olika fakta hänger samman som vi sedan testar för att försöka hitta de svaga punkterna, modifierar och testar igen. Så arbetar forskare och – faktiskt – också seriösa journalister.
Wikileaks är ett British Museum i ännu större format än originalet. Enskilda fakta som ställs ut kan vara sådana att de spräcker omhuldade myter eller klär av makthavare. En enda bild av giftdumpning i Afrika eller beskjutning av civila i Irak räcker för att motbevisa påståenden om ansvarstagande företag eller respekt för krigets lagar. Men det ligger också i sakens natur att sådana avslöjanden från till exempel Kina är närmast otänkbara – kineser som avslöjas med att bistå Wikileaks lär inte överleva länge.
Men att läcka alla diplomatdokument man hittar är bara naivt. Det riskerar att omöjliggöra avspända kontakter mellan olika länders företrädare och kan tvinga fram ett hemlighetsmakeri som är raka motsatsen till Wikileaks proklamerade syfte. Det är inte mängden fakta utan kvaliteten på bearbetningen som avgör hur mycket vi vet.